Ett av de mest intressanta namnen på den japanska elektroniska scenen är Sapporo-baserade Kuniyuki Takahashi. Han arbetar ofta med utgångspunkt i livesessions av olika slag, och resultatet blir en ganska flummig elektronika med inslag av liveinstrument, genremässigt någonstans mellan chill out och deep house.
Alla stockholmare har väl någon gång noterat de starka vindar som blåser genom Globenområdet. Och sen funderat på om det inte är Globens arkitektur i sig som orsakar vindarna. Detta är dock bara en barnlek för de 35 miljoner människor som bor i megametropolen Tokyo med omgivningar, där höghusen växer upp som svampar ur marken. Här har man till och med ett speciellt ord för de starka vindar som flockas kring höga hus, ”birukaze” （ビル風）.
Syskonen Yuko och Shin Kibayashi (bilden) skriver tillsammans en mangaserie som heter “The Drops of the Gods” (神の雫, Kami no Shizuku). Varje vecka på torsdagar publiceras ett nytt avsnitt i mangamagasinet “Weekly Morning” (週刊モーニング, Shukan Moningu). Det som gör serien speciell är att den handlar om viner. I Japan finns nämligen ingen tradition av att dricka vin, det var inte längesen man förvarade rödvin i kylen. Men sedan The Drops of the Gods började publiceras 2004 har försäljningen av viner ökat kraftigt, inte bara i Japan utan även i stora delar av Asien.
Om man gillar Japan och i synnerhet Tokyo så finns det bara en film man måste se i år och den heter just Tokyo! Tre regissörer har samlats för att tolka den neondränkta staden och resultatet beskrivs som en mix av drama, science fiction och fantasy. Den 112 minuter långa filmen gick upp på japanska biografer i oktober 2008 och hade officiell internationell premiär i mars i år. De tre regissörerna berättar varsin story, “Interior design”, “Shaking Tokyo” och “Merde”. ”Interior Design” handlar om en nybliven regissör som kommer till Tokyo med sin flickvän vars kroppsdelar sakta börjar förvandlas till trä. “Shaking Tokyo” handlar om en man som levt 10 år som hikikomori, dvs en person som aldrig lämnar sitt hem därför att han/hon inte kan anpassa sig till resten av samhället. Storyn berättar vad som händer när mannen en dag kärar ner sig i ett kvinnligt pizzabud. “Merde” handlar om en besatt man i grön kostym som ränner omkring i Tokyo och terroriserar befolkningen.
Hitomi Kanehara (född 1983) är en prisbelönad författare som blott 21 år gammal vann omedelbar berömmelse i Japan för sin debutbok “Ormar och piercing”. Boken handlar om Lui, en ung japanska som lever ett slackerliv i Tokyo. Öl från snabbköpet, en piercad tunga och en tatuering står i centrum. Då boken egentligen beskriver ett dystert triangeldrama ges samtidigt en detaljerad beskrivning av en ung generation japaner som söker tillfredsställa sig själva utan något större hopp för resten av samhället.
Final Home är ett säreget varumärke som äntrade den japanska modescenen under tidigt 90-tal. Namnet Final Home kommer från grundaren Kosuke Tsumuras tes “Kläder är det slutgiltiga hemmet”. Tesen bygger på idén att om man förlorar sitt hem så är kläderna det enda som skyddar en. Konceptet materialiserades 1992 i en nylonjacka som Tsumura döpte till just Final Home. Den här nylonjackan kom att symbolisera resten av varumärkets sortiment som präglas av teman som överlevnad, skydd, funktionalitet och återvinning. Tsumura började jobba som designer på Issey Miyake under tidigt 80-tal men övergav modejätten strax efter att han visat upp jackan Final Home. Jackan visades upp under jubel för första gången under en modeshow på Club Yellow, en legendarisk technoklubb i Tokyo som tyvärr stängdes ner 2008. 1994 startade Tsumura företaget Final Home och den ursprungliga nylonjackan ställdes direkt ut som konstverk på Sezon Museum of Art.
Perfume är en av de mest framgångsrika japanska popgrupperna just nu. Bland annat blev singeln Love the World förra året första technopoplåt att gå in direkt på förstaplatsen på japanska hitlistan Oricon. Bandet består av tre unga söta tjejer, men är egentligen japanska demonproducenten Yasutaka Nakatas skapelse. På senaste albumet Game från 2008 har Nakata skapat en minst sagt slick produktion, där tjejernas röster är processade genom alla möjliga filter. Det är liksom en poäng att det låter robot och ”framtid” om rösterna, som på det sättet blir en integrerad del av de välprogrammerade technnobeatsen.
Tokujin Yoshioka är en av Japans mest intressanta formgivare just nu. Han föddes 1967 och studerade design under Shiro Kuramata, en av Japans genom tiderna största formgivare, och senare för modelegenden Issey Miyake. Han etablerade sitt eget designkontor 2000, och många av hans verk har blivit permanenta objekt i samlingar på konstmuséer. En anledning till att han snabbt vunnit erkännande i designvärlden är hans filosofiska och känsliga perspektiv på form som ofta balanserar på gränsen till konstvärlden. Detta har lett till en rad utmärkelser, bland annat det respekterade ”Designer of the year award” instiftat av Design Miami/Basel som han mottog 2007. Utöver egna designexperiment har han gjort ett flertal Issey Miyake-butiker och jobbat med världsledande märken som Hermes, Nissan och Muji.
Mama!milk är en akustisk instrumental jazzduo från gamla huvudstaden Kyoto. Medlemmarna är Yuko Ikoma på dragspel och Kosuke Shimizu på kontrabas. De har ett fåtal skivor bakom sig men har rönt stor framgång genom sina känsliga liveframträdanden på klubbar, tempel, museer och caféer. Toshio Matsuura, en legend inom den japanska klubbscenen och grundare av det internationellt banbrytande acid jazz bandet United Future Organisation, har länge hyllat Mama!milk. Han beskriver duons ljudbild som “ett sound som stoppar ögonblicket och får dig att fundera”. Andra röster beskriver deras musik som “ny japansk exotika”.
Saiko Tsukamoto är en kvinnlig pianist och kompositör som skapar musik under namnet Museum of Plate. Hon har släppt skivor sedan mitten av 90-talet och även komponerat musik för filmer och japanska tv-serier. Vid första lyssningen är det lätt att avfärda hennes musik som billig ambient, men ger man det tid så börjar man sakta förstå att hennes pianospelande är något helt annat. Saiko Tsukamotos händer är väldigt små, tydligen mindre än medelstora japanska händer vilket alltså är väldigt litet. Det har gjort att folk i än högre grad beundrar hennes färdighet vid pianot och efter att ha varit på en av hennes framföranden är man inget annat än hänförd över hennes zenlika uppträdande.
