Mug shots på cykeltjuven

6 april, 2009 av

Det hela började vid elvatiden en lördagkväll i Tokyo. Jag låg i sängen och pustade ut efter en hård magsjuka (något jag aldrig råkat ut för i Japan under alla år, men den här gången hade jag utmanat ödet genom att äta rå kyckling. Det funkade bra för japanerna som varmt rekommenderade rå kyckling som en delikatess på modet, men det funkade inte bra för svenskarna…).

Hur som helst, jag klättrade på cykeln för att rulla ner till centrum och köpa något lättsmält att vänja magen vid. Jag kände mig inte särskilt fräsch, men det var ingenting mot hur jag skulle känna mig ett par timmar senare.

Halvvägs ner till centrum blir jag stoppad av en poliskonstapel, låt oss kalla honom X. Efter ett kort meningsutbyte om min cykel ber X mig följa med till kvarterspolisens kontor nere vid stationen. Javisst, det går väl bra.

Del av bevismaterial nr 2På polisboxen tar sig genast sex konstaplar an mitt fall. De ser mycket bekymrade ut och frågar mig vems cykeln är.
– Ja, det är lite klurigt att förklara, berättar jag, men det ligger till så här att jag är här på semester med min kompis L. Och hans två kompisar, som normalt bor i Hong Kong, var här i Tokyo för en månad sen och lämnade kvar sina cyklar till mig och L.
– Jaha, vad heter de som köpte cyklarna då?
– Ja (och nu börjar jag känna att min historia inte är den mest passande för den här situationen), det vet jag inte tyvärr.
– Ojojoj, det var inte bra! Och din kompis då?
– Ja, han är och hälsar på sina kompisar i Hong Kong just nu, och jag har tyvärr inget telefonnummer till dem.
– Ajajaj, det här låter mycket misstänkt. Hur överlämnade de cyklarna om inte ni var här när de åkte tillbaka till Hong Kong?
– Ja, de lämnade cyklarna på en cykelparkering med nycklarna i cykelkorgarna, och sen tog de bilder och ritade en karta över var de ställt cyklarna. Och så åkte vi och hämtade dem där.

Nu blir hela alla sex poliser som har engagerat sig i mitt fall på gränsen till chockade, något så konstigt har de aldrig hört talas om verkar det som. En av de lite grånade äldre konstaplarna spänner ögonen i mig och säger:
– Ja, i så fall finns det ju en chans att ni har tagit någon annans cykel.
– Nej, vi hade ju foton och beskrivning var de stod och så låg ju nycklarna i korgarna på två cyklar bredvid varandra precis som de sagt.
– Men det finns en möjlighet att du tagit någon annans!
– Jaa… en möjlighet finns det väl.
– Det här är allvarligt. Du förstår väl att du har begått ett brott?!

En lång rad allt märkligare meningsutvecklingar följer. Min magsjuka börjar ta fart igen, och jag känner hur kallsvetten börjar bryta ut. Konstaplarna tror snarare att jag har snott en cykel på fyllan på vägen hem, och nu sitter och svamlar om Hong Kong som en dålig bortförklaring. ”Du är ju berusad, eller hur?” frågar den ena efter den andra.

– Ja, det finns bara en sak att göra. Visa oss platsen där du säger att ni hämtade upp cyklarna, så att vi kan gå till botten med det här fallet.

En trupp på fyra konstaplar blir utsedda att eskortera mig till platsen, som ligger en halvtimme bort med bil. Två killar som verkar komma direkt från polishögskolan får uppdraget att hålla i mig så att jag inte smiter. Jag slipper dock handklovarna…

Del av bevismaterial nr 1Väl ute i Odaiba, där jag och L hämtade upp cyklarna, får jag ställa mig och peka med handen var cyklarna stod, varpå konstapel X tar ett tiotal bilder på mig för att säkra bevisen. Sen åker vi tillbaka och nu börjar det verkliga förhöret. Klockan är redan över ett på natten, men man tvekar inte att sätta 3-4 konstaplar på övertid för att uttömma alla detaljer i min historia. De betonar att det viktigaste är att jag talar sanning, men de tror inte för ett ögonblick att personen som enligt registreringen äger cykeln skulle kunna vara min kompis kompis i Hong Kong.

– Men OK, om vi rent hypotetiskt föreställer oss att min historia är sann, och att ägaren till cykeln visar sig vara min kompis kompis.
– Ja, det tror jag inte alls på.
– Men hypotetiskt.
– Ja, ok då.
– Kan vi i såna fall lösa den här historien på ett enkelt sätt, så att de kan intyga att de har köpt cyklarna och gett dem till oss.
– Nja, så lätt är det inte. I så fall måste de komma hit till Tokyo och skriva på en blankett för överlämnande av cykeln.

Efter att jag har erkänt mina brott efter ett långt och utmattande förhör är det vid tretiden på morgonen dags för registrering av den anhållne. Jag förs upp på nästa våning i polishuset där man tar mina fingeravtryck. Ett avtryck av hela handen, ett avtryck på vart och ett av de fem fingrarna, tre olika avtryck på handflatan. Allt detta på båda händerna… Konstapeln har dock inte riktigt lärt sig fingeravtrycksmaskinen så varje avtryck tar uppåt en minut. Jag känner mig tillslut välregistrerad. Och sen är det dags för de klassiska mug shotsen. Samme konstapel har dessutom inte riktigt lärt sig kameran heller, så det tar en kvart innan vi kan sätta igång. Till slut får jag lämna polisstationen vid fyratiden på morgonen.

Epilog 1:

Ett par dagar senare så ringer polisen och berättar att man kollat upp hela berättelsen och att allting jag sagt (chockerande nog) stämmer. Efter några klassiska japanska ursäkter vill man lämna tillbaka cykeln.
– Jaha, då är det fritt fram att använda cykeln?
– Nja, först måste ju dina kompisar från Hong Kong komma hit och fylla i överlämningsblanketten. Annars riskerar du att bli stoppad och få gå igenom samma procedur igen.

Epilog 2:

När jag och L (som nu är tillbaka från Hong Kong) kommer hem till lägenheten ytterligare någon dag senare, står konstapel X där och väntar på oss. Han drar fram bilderna han tagit på mig och cykeln, och börjar förhöra L om hans version av händelsen. Vi börjar undra vad det är för eventuellt brott som utreds…

Epilog 3:

Konstapel X ringer upp L:s kompis M i Hong Kong. X börjar ställa frågor om cykelhistorien, men engelskan är så knagglig att M tror att det L som ringer in ett practical joke. Men det är på allvar: var lämnade de cyklarna, varför lämnade de cyklarna, hur visste vi att de hade lämnat cyklarna, var bodde de osv osv. Vi får väl se om detta blir slutet på historien…

Comments ( 6 )

  1. / Leo Wallentin
    Själv har jag bilvit stoppad tre gånger samma natt med oregistrerad (lånad) cykel, men kom undan med varningar alla gånger. Du får låta bli kycklingen fortsättningsvis, det var ju trots allt där det började! Kan rekommendera rå skogsfågel. Betydligt bättre. Rå kyckling är inte värd vare sig priset eller risken.
  2. / Martin Ekelin
    Vi kände oss rätt misstänksamma när de plockade fram rå kyckling. Men det är ju alltid så svårt att säga nej i Japan. Särskilt när man är på lyxrestaurang. "det här är den senaste delikatessen, massa bra bakterier för magen, ni måste testa!"
  3. / Japanavi » Bra att veta om Japan Introduktion Japan Senaste artikel » Att cykla i Tokyo
    [...] att kontrollera att den personen har lånat ut cykeln till den som använder den. Läs min blogg Mug shots på cykeltjuven om vad som kan hända om man är [...]
  4. / Sebastian Lundh
    Det där låter som något som man kommer att tittta tillbaka på med ett leende på läpparna! ^_^
  5. / Martin Ekelin
    Det var sjukt jobbigt när det hände, men självklart tog det inte mer än en vecka innan jag snarare mindes det som en rolig grej...
  6. / Magdalena Perers
    Verkligen fin historia! Det verkar som om japanska poliser är bra mycket hårdare mot män än mot kvinnor. Min man har blivit kontrollerad flera gånger på cykel, men inte jag. Däremot har jag varit med om en liknande historia, fast i rollen som offer och inte kriminell. http://magdalenaperers.wordpress.com/2010/01/25/japanskt-fredagsaventyr-hos-polisen/

Leave a reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>