Alla stockholmare har väl någon gång noterat de starka vindar som blåser genom Globenområdet. Och sen funderat på om det inte är Globens arkitektur i sig som orsakar vindarna. Detta är dock bara en barnlek för de 35 miljoner människor som bor i megametropolen Tokyo med omgivningar, där höghusen växer upp som svampar ur marken. Här har man till och med ett speciellt ord för de starka vindar som flockas kring höga hus, ”birukaze” （ビル風）.
Womb är en av de absolut fetaste klubbarna i Tokyo. Klubben ligger extremt anonymt i Shibuyas klubbdistrikt, men om man väl hittar hit blir man rikligt belönad. Huvudgolvet skryter med en av de största discokulorna man sett. Ljusriggen i allmänhet gör verkligen inte någon besviken, med en stor variation av lasrar och ljus. Som så ofta i Japan är dessutom det visuella uttrycket av högsta klass.
Det finns ett fullständigt oöverblickbart utbud av modeshopping i Tokyo, utspritt på miljarders små butiker över hela stan. Men Harajuku （原宿） är den stadsdel som trots allt personifierar den japanska modescenen bäst. Bara i Harajuku finns det hundratals klädbutiker av olika sorter, och det är också här som många ungdomar samlas för att helt enkelt visa upp sina senaste kreationer. Och att gå runt på de här gatorna lämnar ingen oberörd – japanerna är garanterat bland de bästa i världen på att klä sig innovativt.
Trots att många japaner har en ganska låg tolerans för alkohol så gillar de flesta att ta sig ett glas. Både på vardagar och helger är kvällstågen fyllda med rödmosiga kostymnissar som dragit rätt så många bärs på vägen hem från jobbet.
Japanska män har länge haft ett riktigt kasst internationellt rykte, anklagade för att vara manschauvinister och kvinnoförtryckare. Men kanske håller detta på att förändras. En ny typ av mjukare män har i alla fall tagit plats i den japanska offentligheten. Det handlar om ett av de senaste årens japanska modeord, ”soshoku-danshi” (草食男子).
Syskonen Yuko och Shin Kibayashi (bilden) skriver tillsammans en mangaserie som heter “The Drops of the Gods” (神の雫, Kami no Shizuku). Varje vecka på torsdagar publiceras ett nytt avsnitt i mangamagasinet “Weekly Morning” (週刊モーニング, Shukan Moningu). Det som gör serien speciell är att den handlar om viner. I Japan finns nämligen ingen tradition av att dricka vin, det var inte längesen man förvarade rödvin i kylen. Men sedan The Drops of the Gods började publiceras 2004 har försäljningen av viner ökat kraftigt, inte bara i Japan utan även i stora delar av Asien.
Om man gillar Japan och i synnerhet Tokyo så finns det bara en film man måste se i år och den heter just Tokyo! Tre regissörer har samlats för att tolka den neondränkta staden och resultatet beskrivs som en mix av drama, science fiction och fantasy. Den 112 minuter långa filmen gick upp på japanska biografer i oktober 2008 och hade officiell internationell premiär i mars i år. De tre regissörerna berättar varsin story, “Interior design”, “Shaking Tokyo” och “Merde”. ”Interior Design” handlar om en nybliven regissör som kommer till Tokyo med sin flickvän vars kroppsdelar sakta börjar förvandlas till trä. “Shaking Tokyo” handlar om en man som levt 10 år som hikikomori, dvs en person som aldrig lämnar sitt hem därför att han/hon inte kan anpassa sig till resten av samhället. Storyn berättar vad som händer när mannen en dag kärar ner sig i ett kvinnligt pizzabud. “Merde” handlar om en besatt man i grön kostym som ränner omkring i Tokyo och terroriserar befolkningen.
Det hela började vid elvatiden en lördagkväll i Tokyo. Jag låg i sängen och pustade ut efter en hård magsjuka (något jag aldrig råkat ut för i Japan under alla år, men den här gången hade jag utmanat ödet genom att äta rå kyckling. Det funkade bra för japanerna som varmt rekommenderade rå kyckling som en delikatess på modet, men det funkade inte bra för svenskarna…).
Hitomi Kanehara (född 1983) är en prisbelönad författare som blott 21 år gammal vann omedelbar berömmelse i Japan för sin debutbok “Ormar och piercing”. Boken handlar om Lui, en ung japanska som lever ett slackerliv i Tokyo. Öl från snabbköpet, en piercad tunga och en tatuering står i centrum. Då boken egentligen beskriver ett dystert triangeldrama ges samtidigt en detaljerad beskrivning av en ung generation japaner som söker tillfredsställa sig själva utan något större hopp för resten av samhället.
En “Thomasson” (トマソン) är ett rätt udda japanskt begrepp som används för att beskriva en onödig företeelse, främst i stadsmiljö. En Thomasson kan t ex vara en del av ett hus som inte längre används men som ändå är bevarad, som trappor som inte leder någonstans, igenmurade fönster etc.
