Japans historia – en genomgång

Den första statsbildningen (fram till år 710)

Det går två invandringsvågor till de japanska öarna från fastlandet via den koreanska halvön ett par hundra år f. Kr. samt ett par hundra år e. Kr. Innan detta är det blivande Japan endast sporadiskt befolkat. Invandrarna för med sig nya kunskaper: risodling, brons- och järnföremål, nya vapen. Området Yamato (ungefär den nutida prefekturen Nara) är centrum för de tidiga samhällena. Yamato är dessutom ett namn för det tidiga Japan. Den förste kejsaren är enligt myten Kejsar Jimmu (660 f. Kr.-).

År 604 läggs Japans första konstitution fram av prins Shôtoku (574-622). I och med detta blir Japan officiellt en nation. Konstitutionen är upplagd efter buddhistiska och konfucianska principer och ger uttryck för ett statsskick inspirerat av den samtida kinesiska dynastin Sui (581-617).

Naraperioden (710-794)

Den första permanenta huvudstaden etableras år 710 i Nara. Man inför ett centraliserat förvaltningssystem baserat på konfucianismen, allt fortfarande efter kinesisk modell. Nara och nästa huvudstad, Kyoto, byggs i ett rutmönster baserat på kosmologiska principer hämtade från Chang’an, huvudstad i den kinesiska Tang-dynastin (618-906).

Med början under Nara-perioden upplever Japan en första kulturell blomstring, under vilken den första japanska litteraturen skapas. Även inom kulturen är påverkan från Tang-Kina stark. Diktsamlingen Manyôshû sammanställs på 700-talet. Den innehåller 4500 dikter, varav de flesta är s k ’waka’ (betyder kinesisk dikt). S k e-makimono börjar utvecklas. De är ett slags rullbilder med anekdotiska, religiösa eller litterära teman. Ett inhemskt tuschmåleri med rötter i Kina tar form.

Den japanska religionen shinto har växt fram ur folkreligionen. Dess myt finns nedtecknad i Kojiki (år 712), shintos heliga skrift. I Nara blir dock buddismen statsreligion. Buddismen får därmed en stark ställning, och många buddistpräster och munkar frestas att utnyttja denna ställning för politiska syften. Buddisttemplen samlar dessutom på sig stora rikedomar. För att undkomma kejsarhusets beroende av det buddistiska prästerskapet flyttas huvudstaden till Kyoto år 794. I och med detta börjar Heian-perioden.

Heianperioden (794-1185)

Under Heian-perioden fortsätter den kulturella blomstringen. Konsthantverk, måleri, litteratur får etablerade former. Man lägger ökad vikt vid god smak, och hovlivet förfinas.

Omkring år 1000 börjar en guldålder i japansk litteratur. Genji monogatari (Sagan om Genji, ca 1000), en realistisk roman av Murasaki Shikibu, är det mest kända exemplet och har kallats ’världens första roman’. Ett annat exempel är Makura no zôshi (Anteckningar vid huvudkudden) av Sei Shônagon från samma tid. Intressant att notera är att denna litteratur skapas av kvinnor.

Den tidiga japanska litteraturen nedtecknas med hiragana och katakana, japanska ljudskrifter som utvecklas vid samma tid. Tidigare har man enbart skrivit med kinesiska bildtecken, som i Japan kallas kanji.

Under Heianperioden får Fujiwara-familjen allt större inflytande över maktutövningen, på bekostnad av kejsaren. Samtidigt börjar den sociala ordningen gradvis sönderfalla. Mot slutet av Heian-perioden växer samurajklassen fram. Två av samuraj-familjerna, Taira och Minamoto, samlar stora trupper.

Feodala Japan (1185-1603)

1185 segrar Minamoto över Taira i ett avgörande sjöslag vid Dannoura. Minamoto Yoritomo tvingar 1192 kejsaren att utnämna honom till den förste shogunen. Shogunen är den som kommer att få den verkliga makten från och med detta. Yoritomo etablerar en militärregim, bakufu, med säte i Kamakura på behagligt avstånd från den officiella makten i Kyoto. Detta inleder Kamakuraperioden (1185-1333).

Två händelser under denna period som ses som viktiga i Japan är när tyfoner hindrar mongolen Kublai Khan från att invadera den japanska ön 1274 och 1281. Dessa två tyfoner kommer att kallas kamikaze, ’gudomlig vind’, ett uttryck som i och med detta etableras i det japanska språket.

1333 störtar krigsherren Ashikaga Takuji bakufun i Kamakura. 1334 försöker han och hans vasaller återinföra direkt kejserligt styre med kejsar Kemmu som kejsare. Detta kallas Kemmurestaurationen (restauration = återinföra kejserligt styre). Olika krigsherrar blir dock besvikna på uteblivna belöningar och tvingar kejsaren att lämna Kyoto. 1338 etablerar Ashikaga Takuji ett nytt shogunat i Kyoto. Detta kallas Ashikaga-shogunatet och har gett namnet till Ashikagaperioden (1338-1573). Detta shogunat kommer att få svagare kontroll över provinserna jämfört med Kamkura-shogunatet.

1441 mördas shogunen Ashikaga Yoshinori av en vasall, och politisk oreda uppstår. 1467-1477 härjas Japan av ett inbördeskrig, det så kallade Onin-kriget. Under detta krig förstörs stora delar av Kyoto med omgivningar. Nu följer en period av administrativ och politisk upplösning. I början av 1500-talet finns det 250 så kallade daimyô, länsherrar, som inte har särskilt stor respekt för shogunatet i Kyoto.

Under denna period av politisk upplösning blomstrar dock kulturen och ekonomin. En nyckel till att förstå hur den japanska kulturen utvecklas under denna period är zen-buddhismen. Zen-buddhismen är en gren av buddhismen som får fäste i Japan främst tack vare shogunerna under Ashikaga-perioden (1334-1573). Den inför enkelhet och harmoni som ideal i den japanska kulturen. I stort sett all kultur under Ashikaga-perioden har en stark koppling till zen-buddhismen. Ett exempel är den mycket stiliserade nô-teatern, som utvecklas under andra halvan av 1300-talet. Ett annat exempel är den smakfullt enkla teceremonin, som utvecklas av Sen Rikyu (1522-1591). Det kanske viktigaste inflytandet har zen på den japanska krigsfilosofin bushidô, en filosofi som blir central för den militära samurajklassen som dominerar aristokratin under 1200- och 1300-talen.

En annan viktig händelse är att Japan under 1500-talet för första gången kommer i kontakt med kristendomen och den västerländska kulturen. 1543 går ett portugisiskt fartyg på grund utanför Japan och 1549 kommer den portugisiske jesuiten Francisco Xavier till Japan. Musköterna och den kristna religionen blir betydelsefulla för Japan efter detta.

Daimyôn Oda Nobunaga (1534-82) inleder det slutliga enandet av landet. Han invaderar Kyoto 1568 och avsätter shogunen 1573. Nobunaga mördas dock av en missnöjd vasall, och efterträds av en av sina officerare, Toyotomi Hideyoshi, som fullbordar enandet 1590. Hideyoshi lägger grunden till det kommande s k Tokugawa-samhällets ståndssamhälle. 1592 företar han en misslyckad invasion av Korea, och 1598 dör han, vilket återigen skapar splittring. 1600 besegrar daimyôn Tokugawa Ieyasu andra krigsherrar som strävar efter att bli shogun i slaget vid Seikgahara. Tokugawa utropar sig själv till shogun 1603, vilket inleder Tokugawa-perioden.

Tokugawa-perioden (1603-1868)

Tokugawa-perioden är en period av relativ politisk stabilitet och socialt lugn. De centrala myndigheterna utför en rigorös kontroll av samhället och gör en strikt indelning av samhället i samhällsklasser. Samurajerna är den högst stående klassen, och därefter följer bönder, hantverkare och köpmän. Många samurajer blir ämbetsmän. Edo blir det nya shogunatets högkvarter och kommer senare att kallas Tokyo, ’den östra huvudstaden’.

Under denna period etableras det s k Sankin-kôtai-systemet. Detta går ut på att döttrar och hustrur till daimyô, länsherrarna, tvingas bo i Edo. Daimyô måste dessutom tjänstgöra i Tokyo några månader vartannat år, och måste då bege sig dit med hela sitt följe. Detta system binder samman landet politiskt, kulturellt och geografiskt, och en starkare känsla av gemenskap skapas.

Vartefter stiger misstänksamheten mot de kristna missionärerna och de och japanska kristna drabbas av förföljelser. Kristendomen förbjuds 1635 för att åter bli tillåten först 1869.

Handeln med utlandet begränsas till Dejima i Nagasaki. 1635 inrättas ett förbud för japaner att resa utomlands, och Japan inträder i en period av isolering från omvärlden.

Under Tokugawa-perioden skapas en väl utvecklad stadskultur. I städerna bildas en rik borgarklass, och tack vare denna blomstrar kulturen, till exempel konst, litteratur och teater. Den färgstarka dansteatern kabuki utvecklas under 1600-talet, och får sin nutida form kring år 1700. Diktformen haiku har sin största blomstringsperiod på 1600- och 1700-talen. Bashô (1644-1694) räknas som den störste haikudiktaren. De så kallade ukiyo-e (färgträsnitt) som skildrar ’den flytande/förgängliga världen’ utvecklas. De har influerat västerländsk konst, främst impressionismen under slutet av 1800-talet. Kända artister är bland andra Kitagawa Utamarô, Katsushika Hokusai och Andô Hiroshige.

Meijirestaurationen (1868)

Den amerikanske generalen Matthew Perry kommer till Japan med krigsfartyg 1853 i syfte att öppna Japans hamnar för handel. Året efter återkommer han, och under vapentvång öppnas ett antal nya japanska hamnar för amerikanska fartyg. Snart får även andra länder liknande avtal, och Japans isolering från omvärlden bryts efter över 200 år.

I och med öppnandet av landet försvagas Edo-shogunatets auktoritet. Några samurajer och byråkrater inser att Japan måste tillmötesgå och lära av västerlandet, delvis i syfte att undvika den förödmjukelse som under samma period drabbat Kina. Provinsen Choshu i västra Japan blir centrum för dessa strömningar.

1867 inrättas den nye kejsaren Meiji. Choshu, tillsammans med provinsen Satsuma, arbetar för en restauration av kejserdömet, och bildar den kejserliga armén. Man besegrar shogunen Yoshinobus styrkor och 1868 återupprättar man kejsardömet, vilket kallas Meijirestaurationen.

Nu inleds en period av intensiv återuppbyggnad. De västerländska staterna studeras noggrant, och det blir ett allmänt samhällsmål att komma ikapp det moderniserade väst, framför allt industriellt och tekniskt. Den nya regimens motto blir fukoku kyôhei, ’rikt land, stark armé’, vilket kan tolkas som att man satsar på teknik och militär. En ny konstitution efter västerländsk modell, enligt vilken kejsaren fick stark politisk ställning och direkt kontroll över militären, läggs fram 1889. Samurajklassen får litet inflytande i detta nya samhälle.

Japan börjar också visa en stark vilja att expandera utanför sina gränser. Efter ett krig med Kina 1894 får man kontroll över Taiwan och ett visst inflytande i Korea. I och med rysk-japanska kriget 1904-05, då man besegrar Ryssland både till lands och till sjöss, får man de överrumplade västerländska staternas erkännande som en militär jämlike. 1910 annekterar Japan Korea. Nationalismen, med kejsaren som självklart blickfång, blir efterhand starkare och kulminerar i och med andra världskriget.

Militarism och andra världskriget (början av 1900-1945)

Under första världskriget uppstår ett maktvakuum i Ostasien, vilket utnyttjas av Japan. De västerländska länderna förlorar den kontroll de haft över Kina, och Japan får allt starkare grepp om Kina, framför allt de nordöstra delarna och Manchuriet.

1912 inrättas en ny kejsare, Taishô, och under några år har man en relativt väl fungerande parlamentarisk demokrati. Militären får dock allt starkare inflytande, och de civila politikerna förlorar kontrollen över landet. Armén börjar gå sin egen väg, och i september 1931 spränger japanska soldater en bit av järnvägen utanför Shenyang och ger kinesiska ’sabotageförband’ skulden. I mars 1932 blir Manchuriet japansk lydstat. Kinas siste kejsare Puyi blir handplockad symbolisk ledare. 1933 lämnar Japan NF (nuvarande FN) efter stark kritik från de andra medlemmarna.

Efter en incident i Shanghai i augusti 1937 utbryter strider i hela Kina. I december 1938 sker det som kommit att kallas ’massakern i Nanjing’, där 250 000 dödas. Japan börjar nu också driva kriget utanför Kina. I mars 1941 myntas uttrycket Dai tôa kyôei ken, ’den större östasiatiska sfären för gemensamt välstånd’. Meningen är att de kulturella skillnaderna i Östasien ska få leva kvar men att ekonomi och politik ska styras från Tokyo. Den 7 december 1941 bombar Japan Pearl Harbor och drar in USA i andra världskriget. Efter att Tyskland kapitulerat fälls två atombomber över Japan, den 6 augusti 1945 över Hiroshima och den 9 augusti 1945 över Nagasaki. Den 15 augusti 1945 kapitulerar Japan villkorslöst.

Även under denna period blomstrar kulturen, nu med allt mer influenser från västerländsk kultur. Natsume Sôseki är den bäste representanten för den moderna romanen under tidigt 1900-tal med bland andra boken Kokoro. Japan är redan under tidigt 1900-tal den tredje största filmproducenten efter USA och Indien. Kurosawa Akira är den mest kände japanske regissören.

Ekonomiskt under (1945-)

De allierade ockuperar Japan 1945-1952, och den amerikanske generalen Douglas MacArthur leder militärkommandot. 1947 läggs en ny demokratisk konstitution fram där kejsarens roll som statsöverhuvud blir symbolisk. Väpnade styrkor förbjuds, och statlig finansiering av den japanska shinto-religionen förbjuds. Det dominerande partiet under efterkrigstiden har varit Liberaldemokraterna LDP, som bildades 1955 genom sammanslagning av två konservativa partier.

1950 inleds Koreakriget, och i Japan bildas s k ’självförsvarsstyrkor’ ur polismakten. Idag har Japan en av världens största försvarsmakter. Det finns fortfarande rester av högerextremism i det japanska samhället, men den är marginaliserad, och verkar inte kunna få fotfäste i självförsvarsstyrkorna.

Efter andra världskriget är fortfarande de västerländska staterna det självklara idealet. I stället för att satsa på militären och försöka expandera territoriellt koncentrerar man nu ansträngningarna till det ekonomiska området. Sararîman (japanisering av ’salary man’), kontorsarbetaren som lever för företaget, blir sinnebilden för Japan i väst. Ekonomin växer snabbt, med en genomsnittlig BNP-tillväxt på kring 10 % under perioden 1950-1969. Tillväxttakten under perioden 1960-1980 är bland de högsta i världen. Under 1980-talet fortsätter BNP att öka, med tillväxt även under perioder då världsekonomin stagnerar. Man börjar prata om ’det japanska undret’. Det finns dock även baksidor av detta under. Boendekostnaderna är höga i Japan och bostadens utrymme är med västerländska mått mätt litet. Den ekonomiska tillväxten blir det enda viktiga, och många japaner arbetar väldigt mycket utan att få särskilt mycket tillbaka i form av välstånd.

Miljöförstöringen är omfattande under efterkrigstiden pga en alltför ensidig industri, men detta förbättras efter stora miljösatsningar. Japan ger stora bistånd, och gör stora ekonomiska investeringar i sina ostasiatiska grannländer.

En litterär milstolpe är när Kawabata Yasunari får nobelpris 1968. Hans mest kända roman är Yukiguni (Snölandet). Butô-dansen tar avstånd från etablerad japansk danskonst.

Ambivalens (ca 1990-)

1990 brister den bubbelekonomi som byggts upp sedan omkring 1987, och under hela 1990-talet går den japanska ekonomin kräftgång. Den genomsnittliga BNP-tillväxten under åren 1990-1998 är inte mer än 1,7 %. Sedan dess har läget förbättrats något, men tillväxtsiffrorna från det ekonomiska undrets glansdagar är långt borta.

LDP förlorade regeringsmakten vid ett underhusval 1993. Efter detta val har partiernas sammansättning varit mer instabil än förut. En rad olyckliga händelser spär på den allmänt pessimistiska stämningen i Japan. 1995 dör över 6 400 människor av en jordbävning i Kôbe-området i närheten av Japans andra stad Ôsaka. Samma år sprider den så kallade domedagssekten Aum Shinrikyô saringas under morgonrusningen i Tokyos tunnelbana. Tolv människor dödas och tusentals skadas.

Källor:

Modern Japan – A Historical Survey, Mikiso Hane, 1992, Westview Press, Boulder.
Den falska stillheten, Lars Vargö, 1992, Carlsson bokförlag, Stockholm.

Japans historiska perioder

Jômon (9000 f. Kr.-ca 300 f. Kr.)
Yayoi (300 f. Kr.-ca 250 e. Kr.)
Kofun (ca 250-552)
Asuka (552-645)
Hakuhô (646-710)
Nara (710-794)
Heian (794-1185)
Kamakura (1185-1333)
Södra och Norra dynastierna (1336-1392)
Ashikaga eller Muromachi (1338-1573)
Stridande staterna (1482-1558)
Momoyama (1573-1603)
Tokugawa eller Edo (1603-1868)