Andon Ryokan är ett ryokan som inriktat sig på att tillgodose även icke-japanska gästers behov. Detta innebär bland annat att man har lite tjockare madrasser än vad som är normalt, så att man inte ska tycka att det jobbigt att sova på golvet om man inte är van vid det. Till skillnad från vad som är normalt på ryokan pratar även all personal engelska.

Andon har en ambition att modernisera ryokan-begreppet, och profilerar sig dessutom som ett ”designed ryokan”, vilket innebär att man har haft ett koncept som grund när man designade byggnaden. Konceptet är att byggnaden är designad som en viss typ av traditionell japansk papperslykta, Andon, och därifrån kommer även namnet på detta ryokan. När gästerna tänder ljuset i sina rum lyser fasaden upp i ett rutmönster motsvarande rummen så att det ser ut som en Andon-lykta.

Även om man har ett modernt tänk på Andon, så finns det traditionella Japan närvarande i mycket av inredningen. Möbler, utsmyckning och även husgeråd består till största delen av noggrant utvalda japanska antikviteter ägarinnan Toshiko Ishii har samlat på sig under en tioårsperiod. Ibland är det nästan som att vara på en utställning med antikviteter när man går runt på Andon.

Kopplingen till det traditionella Japan finns även i Andons läge, i området Minowa i nordöstra Tokyo. Generellt kan man säga att det är bra att bo i den här delen av Tokyo om man har en fäbless för vad som brukar kallas ”shitamachi” på japanska, stadsdelar med en atmosfär av traditionell japansk kultur. I Minowa finns mängder av små affärer och shopping centers i traditionell stil, från en tid innan det japanska ekonomiska undret omvandlade stora delar av samhället. Det är också nära till Asakusa, den kanske allra viktigaste stadsdelen i Tokyo för traditionell kultur och sightseeing.

Kostnaden är 8,190 yen för ett rum med en dubbel-futon eller två enkel-futoner, vilket innebär att det kostar lika mycket att bo här en person som två personer. Varje rum har gratis internet, TV och DVD, men toalett och dusch ligger i korridoren. Det är rent och snyggt, och inriktningen ligger på mysigt och stämningsfullt snarare än lyxiga stora utrymmen.

Webbplats: http://www.andon.co.jp/index.html

Hitta hit: Andon Ryokan ligger ett par hundra meter från Minowa tågstation. Lättast är att följa vägbeskrivningen på Andons hemsida.
Adress: 2-34-10 Nihonzutsumi, Taito-ku, Tokyo 111-0021.
Telefon: +81-3-3873-8611.
Mejl: ryokan@andon.co.jp

RdL är ett av de mest intressanta japanska banden inom experimentell musik på senare tid. Det är en duo som 10 år efter att de bildats nu äntligen kommit ut med sitt debutalbum. Albumet heter “Decades Away From Home…” och är släppt på det japanska skivbolaget P-Vine. P-Vine startades 1975 och huserar även hyllade kollegan Shugo Tokumaru.

När RdL startades år 2000 var de ett sjumannaband, men idag återstår endast två av grundarna, Mondii och Naph. Dessa två multiinstrumentalister har tillsammans skapat ett album som utan problem skulle kunna misstas för ett soundtrack till en amerikansk indiefilm. Det finns egentligen inte mycket på Decades Away From Home som låter “typiskt japanskt”. Undantaget är några spår där asiatiskt klingande harmonier är dominerande, som till exempel på “Roha”. Skivbutiker skulle kunna sortera skivan under leftfield, ambient, experimental, electronica, post rock eller kanske folk. Till dessa genrer skulle jag även vilja lägga till jazz. Det är alltså ett ganska svårdefinierat verk, men sabla vackert.

Mondii och Naphs gemensamma musikaliska intressen, såväl som de vitt spridda influenserna, kan kanske till viss del förklaras av deras individuella musikprojekt. Förutom att göra egen musik producerar Mondii, eller Nao Sugimoto som han egentligen heter, musik till tv-reklam och driver skivbolagen Spekk och Plop.

Naph, eller Toru Ohara, producerar även han musik till tv-reklam och släpper egen musik. Han har samarbetat med så vitt skilda musiker som den argentinska folkmusikern Alejandro Franov och legendariska rapparen Kool Keith. Naph spelar även med det något mer rockiga bandet All The Frogs Are Our Weekend.

Om man gillar Decades Away From Home borde man kolla upp samlingarna Childish Music, Small Melodies och Springs, RE:Makes and Mixes of RF, alla tre bra samlingar med blandad electronica där RdL bidrar med små mästerverk.

RdL på MySpace

Med blått hår och vaken blick har Mademoiselle Yulia under de senaste åren dansat fram som ett hett namn på Tokyos partyscen. De första stegen mot berömmelse tog hon när hon började DJ:a kring 2005. Hennes originella stil, där hon kombinerar DJ-andet med att sjunga och MC:a, tillsammans med ett sinne för nyskapande klubbkoncept, gjorde henne snabbt populär hos den bortskämda tokyopubliken.

2008 släppte Yulia sin första mix-CD, ”Neon Spread”. Här samlades låtar från ett brett spektra av artister, ofta i remixade versioner. Den unika stilen någonstans åt electrohållet blev direkt en stor framgång, framför allt hos den japanska klubbpubliken. Yulia spelar nu regelbundet på hippa klubbarna Le Baron de Paris och Trump Room. Hon har också inlett framgångsrika samarbeten med bland annat Verbal från Teriyaki Boyz och Yasutaka Nakata, som bland annat ligger bakom technopopgrupperna Perfume och Capsule. Men hon har även blivit inbjuden att gästa events med hippa västerländska artister som M.I.A. och Justice.

Förutom att hon är känd för sina spännande DJ-sets, så har Mademoiselle Yulia även blivit en viktig modeikon för det unga Tokyo. Hennes excentriska stil, med extrema färgval och en fullständig blandning av alla möjliga genrer, har dock gjort det omöjligt för unga japanskor att härma henne på samma sätt som de klär sig som t ex Namie Amuro och Ayumi Hamasaki. Under åren har Yulia byggt upp ett samarbete med coola japanska modebutiker som Candy och Ilil, och hon gör ibland klubbar och fester tillsammans med dem. 2009 startade hon även sitt eget accessoarmärke Giza, med inspiration från det antika Egyptens mystik och makt.

Med sitt senaste klubbevent Yoichi på Le Baron de Paris gjorde Mademoiselle Yulia stor succé med konceptet ”nattloppmarknad”. Detta innebar att hon stagade en matsuri （祭り）, en traditionell japansk festival, inne på denna superhippa klubb. Ur högtalarna strömmade matsuri-doftande musik baserad på fue （笛）, alltså japanska flöjter. Från s k yatai （屋台）, japanska marknadsstånd, kunde klubbkidsen köpa kläder och accessoarer från henne själv, Verbal och ett gäng andra kändisar. Var annars än i Japan ges man möjligheten att shoppa och klubba på samma gång?

Det finns nu många som tror att Mademoiselle Yulia snart kommer ta det hela till nästa nivå och bli en riktig storstjärna i samma klass som Madonna eller Lady Gaga. Hon omger sig utan tvekan med kreativa personer av högsta klass, skriver kolumner för toppmedia som Nylon Japan och Hiroshi Fujiwaras webbmagasin honeyee.com, och VJ:ar i japanska teveprogram. Vad som än blir hennes nästa steg, så är det garanterat många som håller ögonen på henne.

Myspace för Mademoiselle Yulia som person och festfixare:
http://www.myspace.com/yulia_tokyo

Myspace för Mademoiselle Yulia som DJ och musiker:
http://www.myspace.com/mademoiselleyulia

Skivbolag:
http://www.kozm-agency.tv/artist/mademoiselle.php

Yulias blogg på Honeyee:
http://blog.honeyee.com/yulia/

I hjärtat av Aoyama ligger Le Baron de Paris - en slags loungeklubb där de coolaste katterna i Tokyo hänger. Konceptet bygger på romantik och överdåd i parisisk tappning, och inredningen är på japanskt vis extremt genomarbetad. När du har hängt in din moderiktiga överrock i garderoben och går ner i klubben, möts du av väggar målade som en nattlig vy i Paris, komplett med rosenblad spridda över golvet. Färgskalan domineras fullständigt av porrigt rött, med lädersoffor och stearinljus som skapar en skön atmosfär.

Kärnan i Le Barons klientel är toppnamn från Tokyos konst- och modevärld. Här och där flimrar det förbi kändisar och en och annan fotomodell. Det är ca 60 procent japaner och 40 procent västerlänningar på Le Baron, men ingen faller ur den trendiga ramen. Det är nog inte många som vågar gå hit i slitna jeans och en urtvättad band-tshirt. Självklart är även barpersonalen snygga och välklädda - och drinkarna är inte bland de billigaste i Tokyo.

Musiken på Le Baron de Paris rör sig normalt kring electro, house och en del techno. Men det finns inget regelrätt dansgolv, det är mer så att man kan dansa loss lite mellan loungesofforna eller på en liten yta framför dj-båset. Ibland har man dress-codes av typen “pink”, “chic” eller “sexy”, så det kan vara värt att hålla lite koll på hur man bör klä sig när man går hit.

Trots att man på Le Baron kan bocka av de flesta tecken på elitism, så är bartenders, DJs och övrig personal väldigt vänliga och trevliga. Atmosfären är oväntat välkomnande, och om man hänger här kan man relativt snabbt träffa nya kompisar. Hur som helst bör man inte vänta med att kolla in Le Baron de Paris, ju längre man väntar desto mer lär man ångra att man inte gick hit direkt. Ta på dig något fashionabelt och njut av det senaste inom Tokyos mode- och musikvärld!

Kolla in klubbens hemsida, som även har en engelskspråkig version.

Hitta hit: Åk till tunnelbanestation Omote Sando. Gå norrut på Aoyama-Dori, i riktning mot Gaienmae. Efter ca 300 meter, strax innan gångbron över Aoyama-Dori, ta in till höger. Le Baron ligger till vänster i denna gränd. Det finns även en karta på hemsidan.
Adress: Aoyama Center Building B1F, 3-8-40, Minami-Aoyama, Minato-ku, Tokyo 107-0062.
Telefon: +81-3-3408-3665

Det hela kickas off med kulturprogrammet Kobras besök i Japan kl. 21 tisdagen den 9 mars, vilket följs direkt av ett språkmagasin som diskuterar det stora intresset för japanska språket. Serien Banbrytande arkitektur tar bland annat upp Kenzo Tanges OS-arenor och multimediabiblioteket i Sendai (11, 18 och 25 mars). Populärkulturen får sin beskärda del med dokumentären Manga (20 mars), och den 13 mars visas även en dokumentär om mänskliga robotar med utgångspunkt i den tecknade figuren Astroboy.

Läs mer om satsningen på SVTs webbplats.

På ett sätt är det befriande att författarna tar avstamp i den höga kvalitén hos det japanska köket. Hela boken blir som en upptäcktsresa i hur de japanska kockarna genom sin otroliga omsorg om detaljer söker efter den fullständiga gastronomiska fulländningen. Författaren Petter Bjerke tar upp de vanligaste japanska rätterna, ger historiska bakgrundsfakta och listar ingredienser och recept. Den som vill ha en modern och uttömmande guide till japansk mat behöver knappast något mer än denna bok. Ett plus är att boken även innehåller adresser till bra restauranger i Tokyo, det är trots allt så att det japanska köket bör upplevas på plats, där den är som bäst. Tyvärr saknas restaurangtips för maträtter som Udon, Yakitori och Tempura.

Japaner är i allmänhet otroligt insatta i sin egen matkultur och besitter ofta en imponerande detaljkunskap. Och det känns som om Tokyo Food tar denna attityd till mat som utgångspunkt. Boken svämmar över av detaljerade fakta kring ingredienser och tillagningssätt som garanterat kommer att vara till stor hjälp nästa gång man sitter och diskuterar mat med en japan.

Men denna detaljrikedom blir också till viss del bokens svaghet, som jag ser det. De många japanska namnen på rätter och fisksorter gör att det blir lite tungt att läsa boken som en ren essäbok. Jag hade dessutom gärna sett lite mer av intervjuer med kockar och reportage på plats, vilket hade gjort framställningen ännu mer levande. Men detta kanske man får lämna därhän till förmån för en bok med ett annat fokus; i Tokyo Food riktar man sig mer till de som är intresserade av just själva matlagningen. Och om man räknar sig till den målgruppen, så kan jag varmt rekommendera Tokyo Food.

Tokyo Food ges ut av Natur & Kultur

Tiderna för loppisen är 11-15:30. På plats finns bland annat märken som The Pink Fairies, Van Asch, Ehvenary Eve och Thornleaf, som kommer att sälja handgjorda plagg och accessoarer.

Kolla in eventet på Facebook eller besök Tokyo Stops hemsida.

Det finns två japanska ord som är bra för hungriga och törstiga svenskar att lära sig inför japanbesöket. Det ena är tabehodai, som betyder “ät så mycket du vill”. Det andra är nomihodai, “drick så mycket du vill”. Av självklara skäl lär det vara ganska svårt att hitta restauranger i Sverige som kör dealen “drick så mycket öl du vill under 2 timmar för 100 kr”, men i Japan är såna erbjudanden ingen ovanlighet.

Ett bra ställe att testa det här konceptet är Nabezo, en restaurangkedja som har specialiserat sig på några olika typer av nabe, japansk gryta. Det går till så att man har kokplattor på varje bord, och så kommer personalen in med grytor med färdig buljong av den sort man har beställt. Sedan hjälps man åt i sitt sällskap att lägga i ingredienser och låter dem puttra i grytan. Nabezo kallas även Mo-mo Paradise, där ”mo-mo” syftar på de tjocka pelare av rök som stiger från grytorna.

På Nabezo finns det fyra olika sorters gryta att välja mellan: Sukiyaki, shabushabu, kimuchi och tonkotsu. Sukiyaki var den kanske mest kända japanska rätten utomlands innan sushi blev synonymt med japansk mat. Här är buljongen baserad på soja och lite sötaktig. Namnet shabushabu syftar på ljudet när man snabbt svischar runt tunt skuret kött i buljongen, som är lite mildare och mindre söt jämfört med sukiyaki. Kimuchi är en ganska starkt kryddad smak som härstammar från Korea, och tonkotsu är buljong gjord på fläskben.

När ingredienserna har kokat färdigt i grytan, tar man ut dem direkt med sina ätpinnar, doppar dem i olika sorters dipp och äter direkt. Till shabushabu brukar man bland annat ha en slags sesamdipp, och till sukiyaki har man ofta en en dipp med råa ägg. Gemenskapen kring grytan gör nabe till ett otroligt mysigt sätt att äta middag på, och det är inte helt ovanligt att bli hembjuden till folk på nabeparty, särskilt på vintern. Även på restaurang är nabe garanterat en kul upplevelse man inte kommer att glömma. Det kan vara bra att ta med sig en japansk vän som visar hur man gör, men personalen på restaurangen brukar ofta kunna hjälpa till om man är nybörjare.

På Nabezo får man äta hur mycket kött man vill, det är bara att beställa in mer om det tar slut. Och man har fri tillgång till en fantastisk salladsbuffé med fräscha grönsaker och tofu. Om man bara beställer en sorts buljong, så betalar man ca 2000 yen per person för att äta hur mycket man vill i 90 minuter. Tar man två olika sorters grytor kostar det ca 2200 yen per person för 90 minuter, och 120 minuters sittning kostar 2700 yen. Om några i sällskapet är vegetarianer, så kan man ju ta en gryta som man bara kör grönsaker i och en gryta med kött i. Fritt öl, vin och cocktails kostar 1500 yen extra, och gäller för samma period som den övriga beställningen. För 3-400 kr kan du alltså äta och dricka så mycket att du knappt tar dig ut ur restaurangen!

Det ligger Nabezo-restauranger över hela Tokyo, bara i Shinjuku finns det fyra stycken. Normalt ligger restaurangerna ganska nära de större tågstationerna, om du frågar på ditt hotell eller hostel så kan de tipsa dig om den närmaste. Varje restaurang har olika öppettider, här presenterar vi adress och öppettider till en av restaurangerna vid Shinjuku East Exit. Det är också denna restaurang som bilderna är hämtade från.

Hitta hit: Gå ut genom East Exit vid Shinjuku, ta Shinjuku-dori till höger, och sen direkt in till höger efter första kvarteret. Nabezo ligger på tredje våningen i byggnaden Humax Pavilion.
Adress: Humax Pavilion, 3-28-10 Shinjuku, Shinjuku-ku, Tokyo 160-0000.
Öppettider: Lunch må-fre: 11:30-15. Middag må-fre: 17-23. Lö-Sö: 11:30-23.
Telefon: +81-3-3356-4129.

I slutet på mars (2010) är det lilla julafton för alla som gillar massiva gitarrväggar och låtar som långsamt byggs upp till feta crescendon. Då kommer nämligen det legendariska bandet Mono till Sverige. Datumen är som följer:

24 mars: Debaser, Malmö.
25 mars: Hornstull Strand, Stockholm. Kolla in eventet på Facebook.
26 mars: Umeå Open Festival, Umeå.

Lyssna på musiken på Monos Myspace.

—————————————————————————————–

Såhär skriver Hornstull Strand på sin hemsida om konserten:

Internet förtäljer följande: ”Termen postrock myntades av musikjournalisten Simon Reynolds i nummer 123 av The Wire (maj 1994) för att beskriva en typ av musik som “använder rockinstrumentation för icke-rock-ändamål, som använder gitarrer för nyanser och texturer istället för riff, powerackord och melodier.”

Aha.

Låter beskrivningen bekant? Mogwai , Tortoise , Godspeed! You Black Emperor …de banden får väl ses som ursprungsgestalter, och jorå, visst har alla lyckats behålla kvalitetssigillet. Men om det handlar om vilka som förfinade greppet, som var tidigt ute men tog postrocken till dess extremer, som gjorde texturerna orkestrala och verkställde de musikaliska kontrasterna allra mest sofistikerat; ja, då handlar det om Japan. Om Mono .

Efter tio år av träning slår det oss att den skygga, men ursinnigt turnerande, Tokyo-kvartetten faktiskt lyckats skapa ett musikaliskt språk som besitter förmågan att försätta åhörarna i såväl extremt obehag som extremt välbehag. Mono har med en blandning av skyhöga crescendon, titaniska svepningar, mörka melodier och skörhet som en vikt papperstrana fulländat allt det postrock var menat att vara: ett sätt att resa, att uppleva, att känna. Även om ingredienserna känns igen – skört/stort/tyst/oväsen – är en konsertupplevelse med Mono något som handlar mer om en unik delaktighet än den vanliga dikotomin band-och-publik. Enligt vissa etymologiska beskrivningar har ordet ’Mono’ ingen betydelse i sig självt – det är när ordet kombineras med ett annat ord som det förändrar, som det får mening. Musiken suger in människor i en gemenskap, och att synkroniseras med de seismiska vågorna från scenen är att försvinna ett litet tag.

Kvällarna på Debaser i Malmö, Strand i Stockholm och på Umeå Open i mars kommer att ha kreativ potens nog för att återupprätta idén om musik som blomstrande verklighetsflykt. Men Mono förutsätter vårt deltagande.

Trots den enorma mängd människor som rör sig i Ikebukuro, så är det ett relativt okänt område, i alla fall jämfört med alla andra hajpade platser i Tokyo. En av de viktigaste funktionerna är som knytpunkt för resor till och från Tokyos nordöstra förorter och grannkommunen i norr, Saitama. Själva tågstationen är världens näst mest trafikerade efter Shinjuku, och det märks. Det är om möjligt nästan ännu värre att leta sig fram på Ikebukuro jämfört med Shinjuku. Stationen är byggd som en stor underjordisk fyrkant som ser likadan ut i alla väderstreck, och dessutom har man här till fulländning utövat den japanska konsten att bygga ihop järnvägsstationer med varuhus. Det gäller att bestämma sig för en riktning och sen hålla den riktningen hur många japaner som än kommer strömmande emot en.

I övrigt är det inte helt lätt att beskriva vilken karaktär Ikebukuro har. Kanske skulle man kunna jämföra det med Fridhemsplan i Stockholm, som ju också är en knutpunkt för resande från förorterna. Båda två har karaktären av en stadsdel som länge varit en av de sunkigare i staden, men som under senare åren har fått en större andel etableringar av mer posh karaktär.

Stadsdelens mest spektakulära landmärke är den 240 meter höga skyskrapan Sunshine 60, som när det byggdes 1978 var den högsta byggnaden i Östasien. Här finns ett gigantiskt shoppingcentrum, observatorium, akvarium, teater och mycket annat.

Strax väster om Sunshine 60 ligger en gata som kallas Otome Road (乙女ロード), ”kvinnliga oskulders gata”, en slags kvinnlig motsvarighet till otaku-kulturens Akihabara. Här samlas butiker för speciella typer av anime och manga, dojinshi (同人誌) och yaoi (ヤオイ). Dojinshi är i typfallet manga tecknad av en amatör som är en parodi eller hyllning till en redan existerande populär manga, inte sällan med en sexuell tvist på den ursprungliga historien. Yaoi är romantisk eller pornografisk manga med manliga homosexuella i huvudrollerna, dessutom med huvudsakligen med kvinnliga läsare. Här finns även etablissemang som ”butler cafés”, det kvinnliga svaret på otakukulturens ”maid cafés”. Här är personalen vackra män som klätt ut sig till butlers och pratar extremt artigt med de kvinnliga gästerna.

I Ikebukuro finns också en stor andel kinesiska näringsidkare. Detta är dock inget som en svensk lägger märke till sådär i första taget, mest på grund av att det hela inte paketerats som en Chinatown på samma sätt som på andra platser i Japan. Den kinesiska communityn driver visserligen frågan om att få starta en mer regelrätt Chinatown i Ikebukuro, men detta kommer troligen inte bli verklighet åtminstone inom de närmsta åren. Ett problem är antagligen att delar av de kinesiska grupperingarna är inblandade i den mer ljusskygga verksamheten i området, som till exempel den omfattande prostitutionen.