Det hela kickas off med kulturprogrammet Kobras besök i Japan kl. 21 tisdagen den 9 mars, vilket följs direkt av ett språkmagasin som diskuterar det stora intresset för japanska språket. Serien Banbrytande arkitektur tar bland annat upp Kenzo Tanges OS-arenor och multimediabiblioteket i Sendai (11, 18 och 25 mars). Populärkulturen får sin beskärda del med dokumentären Manga (20 mars), och den 13 mars visas även en dokumentär om mänskliga robotar med utgångspunkt i den tecknade figuren Astroboy.

Läs mer om satsningen på SVTs webbplats.

På ett sätt är det befriande att författarna tar avstamp i den höga kvalitén hos det japanska köket. Hela boken blir som en upptäcktsresa i hur de japanska kockarna genom sin otroliga omsorg om detaljer söker efter den fullständiga gastronomiska fulländningen. Författaren Petter Bjerke tar upp de vanligaste japanska rätterna, ger historiska bakgrundsfakta och listar ingredienser och recept. Den som vill ha en modern och uttömmande guide till japansk mat behöver knappast något mer än denna bok. Ett plus är att boken även innehåller adresser till bra restauranger i Tokyo, det är trots allt så att det japanska köket bör upplevas på plats, där den är som bäst. Tyvärr saknas restaurangtips för maträtter som Udon, Yakitori och Tempura.

Japaner är i allmänhet otroligt insatta i sin egen matkultur och besitter ofta en imponerande detaljkunskap. Och det känns som om Tokyo Food tar denna attityd till mat som utgångspunkt. Boken svämmar över av detaljerade fakta kring ingredienser och tillagningssätt som garanterat kommer att vara till stor hjälp nästa gång man sitter och diskuterar mat med en japan.

Men denna detaljrikedom blir också till viss del bokens svaghet, som jag ser det. De många japanska namnen på rätter och fisksorter gör att det blir lite tungt att läsa boken som en ren essäbok. Jag hade dessutom gärna sett lite mer av intervjuer med kockar och reportage på plats, vilket hade gjort framställningen ännu mer levande. Men detta kanske man får lämna därhän till förmån för en bok med ett annat fokus; i Tokyo Food riktar man sig mer till de som är intresserade av just själva matlagningen. Och om man räknar sig till den målgruppen, så kan jag varmt rekommendera Tokyo Food.

Tokyo Food ges ut av Natur & Kultur

Tiderna för loppisen är 11-15:30. På plats finns bland annat märken som The Pink Fairies, Van Asch, Ehvenary Eve och Thornleaf, som kommer att sälja handgjorda plagg och accessoarer.

Kolla in eventet på Facebook eller besök Tokyo Stops hemsida.

I slutet på mars (2010) är det lilla julafton för alla som gillar massiva gitarrväggar och låtar som långsamt byggs upp till feta crescendon. Då kommer nämligen det legendariska bandet Mono till Sverige. Datumen är som följer:

24 mars: Debaser, Malmö.
25 mars: Hornstull Strand, Stockholm. Kolla in eventet på Facebook.
26 mars: Umeå Open Festival, Umeå.

Lyssna på musiken på Monos Myspace.

—————————————————————————————–

Såhär skriver Hornstull Strand på sin hemsida om konserten:

Internet förtäljer följande: ”Termen postrock myntades av musikjournalisten Simon Reynolds i nummer 123 av The Wire (maj 1994) för att beskriva en typ av musik som “använder rockinstrumentation för icke-rock-ändamål, som använder gitarrer för nyanser och texturer istället för riff, powerackord och melodier.”

Aha.

Låter beskrivningen bekant? Mogwai , Tortoise , Godspeed! You Black Emperor …de banden får väl ses som ursprungsgestalter, och jorå, visst har alla lyckats behålla kvalitetssigillet. Men om det handlar om vilka som förfinade greppet, som var tidigt ute men tog postrocken till dess extremer, som gjorde texturerna orkestrala och verkställde de musikaliska kontrasterna allra mest sofistikerat; ja, då handlar det om Japan. Om Mono .

Efter tio år av träning slår det oss att den skygga, men ursinnigt turnerande, Tokyo-kvartetten faktiskt lyckats skapa ett musikaliskt språk som besitter förmågan att försätta åhörarna i såväl extremt obehag som extremt välbehag. Mono har med en blandning av skyhöga crescendon, titaniska svepningar, mörka melodier och skörhet som en vikt papperstrana fulländat allt det postrock var menat att vara: ett sätt att resa, att uppleva, att känna. Även om ingredienserna känns igen – skört/stort/tyst/oväsen – är en konsertupplevelse med Mono något som handlar mer om en unik delaktighet än den vanliga dikotomin band-och-publik. Enligt vissa etymologiska beskrivningar har ordet ’Mono’ ingen betydelse i sig självt – det är när ordet kombineras med ett annat ord som det förändrar, som det får mening. Musiken suger in människor i en gemenskap, och att synkroniseras med de seismiska vågorna från scenen är att försvinna ett litet tag.

Kvällarna på Debaser i Malmö, Strand i Stockholm och på Umeå Open i mars kommer att ha kreativ potens nog för att återupprätta idén om musik som blomstrande verklighetsflykt. Men Mono förutsätter vårt deltagande.

Trots den enorma mängd människor som rör sig i Ikebukuro, så är det ett relativt okänt område, i alla fall jämfört med alla andra hajpade platser i Tokyo. En av de viktigaste funktionerna är som knytpunkt för resor till och från Tokyos nordöstra förorter och grannkommunen i norr, Saitama. Själva tågstationen är världens näst mest trafikerade efter Shinjuku, och det märks. Det är om möjligt nästan ännu värre att leta sig fram på Ikebukuro jämfört med Shinjuku. Stationen är byggd som en stor underjordisk fyrkant som ser likadan ut i alla väderstreck, och dessutom har man här till fulländning utövat den japanska konsten att bygga ihop järnvägsstationer med varuhus. Det gäller att bestämma sig för en riktning och sen hålla den riktningen hur många japaner som än kommer strömmande emot en.

I övrigt är det inte helt lätt att beskriva vilken karaktär Ikebukuro har. Kanske skulle man kunna jämföra det med Fridhemsplan i Stockholm, som ju också är en knutpunkt för resande från förorterna. Båda två har karaktären av en stadsdel som länge varit en av de sunkigare i staden, men som under senare åren har fått en större andel etableringar av mer posh karaktär.

Stadsdelens mest spektakulära landmärke är den 240 meter höga skyskrapan Sunshine 60, som när det byggdes 1978 var den högsta byggnaden i Östasien. Här finns ett gigantiskt shoppingcentrum, observatorium, akvarium, teater och mycket annat.

Strax väster om Sunshine 60 ligger en gata som kallas Otome Road (乙女ロード), ”kvinnliga oskulders gata”, en slags kvinnlig motsvarighet till otaku-kulturens Akihabara. Här samlas butiker för speciella typer av anime och manga, dojinshi (同人誌) och yaoi (ヤオイ). Dojinshi är i typfallet manga tecknad av en amatör som är en parodi eller hyllning till en redan existerande populär manga, inte sällan med en sexuell tvist på den ursprungliga historien. Yaoi är romantisk eller pornografisk manga med manliga homosexuella i huvudrollerna, dessutom med huvudsakligen med kvinnliga läsare. Här finns även etablissemang som ”butler cafés”, det kvinnliga svaret på otakukulturens ”maid cafés”. Här är personalen vackra män som klätt ut sig till butlers och pratar extremt artigt med de kvinnliga gästerna.

I Ikebukuro finns också en stor andel kinesiska näringsidkare. Detta är dock inget som en svensk lägger märke till sådär i första taget, mest på grund av att det hela inte paketerats som en Chinatown på samma sätt som på andra platser i Japan. Den kinesiska communityn driver visserligen frågan om att få starta en mer regelrätt Chinatown i Ikebukuro, men detta kommer troligen inte bli verklighet åtminstone inom de närmsta åren. Ett problem är antagligen att delar av de kinesiska grupperingarna är inblandade i den mer ljusskygga verksamheten i området, som till exempel den omfattande prostitutionen.

Fenomenet chikan (痴漢) är sedan länge ett välkänt begrepp i Japan. Ordet syftar på män som tafsar på eller gnider sig mot kvinnor i situationer med mycket folk. Och sådana situationer finns det ju gott om i Japan.

Framför allt har problemet med chikan varit som störst i storstädernas tåg- och tunnelbanetrafik. Under rusningen är de flesta tunnelbanevagnar fullständigt proppfulla med folk, vilket blir ett gyllene tillfälle för de män som söker sexuell njutning genom att röra vid kvinnor.

Jag har faktiskt själv varit med om samma fenomen en gång trots att jag är man. På väg hem en kväll i en trång tunnelbanevagn i Tokyo känner jag helt plötsligt att någon rör vid min rumpa, högst subtilt men ändå lite mer handfast än vad som kan förväntas bara för att folk står tätt packade. När jag gör en rörelse som för att vända mig om slutar smekandet upp. Jag går av vid nästa station och ställer mig och tittar in i vagnen. När dörrarna börjar stängas vänder sig en av männen i vagnen mot mig och ler. En mycket märklig upplevelse.

De allra flesta som råkar ut för fenomenet chikan är trots allt kvinnor, och i början av 2000-talet införde ett av tågföretagen i Tokyo speciella vagnar som bara kvinnor får resa med under vissa tider på dygnet. Idag har alla hårt trafikerade linjer i Tokyo och Osaka infört samma typ av system. Framför allt handlar det om rusningstid på morgonen samt på kvällar när tågen är fulla med berusade män på väg hem från krogen. Så vitt jag har förstått en uppskattad åtgärd mot ett alltför utbrett problem i Japan.

Roppongi är känt som ett distrikt i Tokyo där en hög andel västerlänningar rör sig, framför allt i klubblivet. Detta påbörjades under efterkrigstiden, när ett stort antal av den amerikanska militärens anläggningar förlades här. Detta drog med tiden till sig ett stort antal restauranger, barer och bordeller som riktade sig till de västerlänningar som rörde sig här.

Nuförtiden finns det ju relativt mycket västerlänningar på ganska många platser i Tokyo, men om man med västerlänningar menar ”amerikanska birakillar”, så är det definitivt i Roppongi de samlas för att gå ut på krogen och svina loss. Som exempel kan nämnas Gas Panic, där man enligt barens regler hela tiden måste hålla i en drink för att inte bli utkastad. Förutom de amerikanska birakillarna är självklart nattlivet i Roppongi fullt av en hel del japanska tjejer som är sugna på att träffa en amerikansk birakille. Det är inte heller helt ovanligt att stöta på prostituerade på barer och klubbar här. Det är inte för inte som baren Motown brukar kallas för Hotown.

Under de senaste åren har Roppongis karaktär ändrats en hel del, i och med att några supermoderna shopping- och upplevelsecenter byggts upp här. Först ut var Roppongi Hills som stod klart 2003, och 2007 öppnade Tokyo Midtown. Detta har tillfört ett nytt element till stadsdelen, utan att för den skull ta bort det gamla. Design, konst, kultur och lyxshopping samsas nu med utelivet och ovan nämnda klientel.

Den självklara medelpunkten i Roppongi är korsningen mellan de två huvudgatorna i området, Roppongi Dori och Gaien Higashi Dori. Här ligger tunnelbanestationen Roppongis uppgångar, och i det sydvästra hörnet av korsningen ligger den mest kända mötesplatsen i området, utanför caféet Almond (på japanska uttalat Amando).

För en svensk kan det även vara intressant att veta att svenska ambassaden ligger i Roppongi. Det är inte helt lätt att hitta ambassaden, som ligger en knapp kilometer i östlig riktning från stora korsningen i Roppongi. Om man blir tvungen att fråga en japan om vägen brukar de flesta känna till Hotel Okura, som ligger precis bredvid ambassaden. Man kan även gå från tunnelbanestationen Kamiya-cho.

Läs mer om Roppongi på Japanavi
Bar: Super Deluxe
Galleri: 21_21 Design Sight
Biograf: Toho Cinemas
Arkitektur: Roppongi Hills

Om man inte pallar den bitvis utmattande trängseln på stora dansgolvet på Womb, så kan man alltid ta sig ett par kvarter bort till Daikanyama, där Air ligger. Air är lite mindre än de allra största klubbarna i Tokyo, men brukar inte göra någon besviken. På bokningslistan samsas de största japanska namnen med utländska DJs och musiker i världsklass. Den musikaliska inriktningen är house och techno, även om fokus ligger på house snarare än på techno.

På Air kan man välja sin favorit av två dansgolv. Precis innanför ingången ligger ett mindre dansgolv i anslutning till en bar. Till skillnad från det stora dansgolvet får man röka här, och det finns ingen direkt ljusrigg, vilket gör att det får karaktären av ett utrymme där folk står och hänger mer än dansar. En våning ner ligger huvudgolvet, som bjuder på precis vad man kan begära av en dansklubb: schysst ljus, bra ljud och tillräckligt med plats att dansa loss. Förutom dansgolven finns det en del bås med bord där man kan sätta sig ner och ta en drink och chilla.

Hitta hit: Air ligger halvvägs mellan Shibuya och Ebisu på höger sida om spåren, strax innan större gatan Hachiman Dori korsar spåren. Klubben ligger mitt i ett bostadsområde, så klubbarrangörerna brukar vara noga med att man ska vara tysta utanför klubben.

Adress: B1, B2 Hikawa building, 2-11 Sarugaku, Shibuya-ku, Tokyo

http://www.air-tokyo.com/

Den 18e november spelar japanske quarta330 på Strand i Stockholm. Japanavi känner inte till honom sen tidigare, men myspace-sidan låter ana en mycket intressant musikalisk brygd. I grunden ligger någon slags dubstep sound, men detta kryddas sen med en spännande blandning av ljud. Bland annat 8-bit klassikern gameboy, flitigt använd av japanska undergroundmusiker.

Spelningen är en del i klubben Flogsta Nattliv, som drivs av gänget bakom skivbolaget Flogsta Danshall. Flogsta har blivit representant för musikstilen skweee, en slags funky elektronika producerad på analoga synthar. Den 18e spelar även finska Yöt. En lovande uppställning helt enkelt.

http://www.myspace.com/q330

Akihabara, eller Akiba som det brukar heta i dagligt tal, ligger i nordöstra delen av centrala Tokyo. Stadsdelen kallas ofta för denkigai (電気街), eller på engelska ”electric town”. Detta epitet kommer sig av att Akihabara har det allra bredaste utbudet av elektronik i Tokyo, till de allra billigaste priserna.

Utvecklingen mot att bli Tokyos elektronikmecka började under perioden efter andra världskriget, då det uppstod en svart marknad för radiokomponenter och elektronik här. Med tiden har denna handel utvecklats till att omfatta alltfler typer av tekniska apparater, och den svarta marknaden är sedan länge ett minne blott.

Idag är Akihabara ett paradis för den teknikintresserade. Till skillnad från andra delar av Tokyo så har många av de stora teknikvaruhusen som finns här specialiserat sig på utländska besökare och taxfreehandel, och man brukar kunna hitta engelsktalande butikspersonal utan problem. De stora varuhusen ligger i anslutning till huvudgatan Chuo-dori (”centralgatan”), som går i rakt nordsydlig riktning parallellt med Yamanote-linjen. Som exempel på sådana teknikpalats kan nämnas Laox, Onoden och Akky, alla med stora färgglada neonskyltar på fasaderna.

Områdets egentliga själ finns dock snarare i en oöverblickbar myriad av mindre försäljningsställen, där man kan botanisera bland teknik och elektronik som inte går att hitta på andra ställen i Tokyo. Strax nordväst om stationen finns till exempel en slags elektronikbasar, där man kan hitta sladdar, ovanliga elektroniska komponenter, minikameror och liknande. En bit längre bort från stationen i nordvästlig riktning, på andra sidan Chuo-dori finns en mängd secondhand-butiker för elektronik. Problemet här är väl att det inte alls finns samma möjlighet att kommunicera på engelska med personalen jämfört med i de stora elektronikvaruhusen.

Akihabara är också under senare år blivit centrum för en subkultur som brukar kallas otaku (オタク), japansk slang för ”nörd”. Nördar och otaku är i Japan starkt förknippade med anime- och mangakulturen, och den speciella variant av anime och manga som dominerar i Akihabara brukar kallas bishojo eller moe. Bishojo betyder ungefär ”vacker ung flicka”, och syftar på subkulturens fokus, tecknade unga flickidoler med karaktäristiskt stora ögon och hår färgat i fantasieggande blått, grönt eller illrött. De här tecknade tjejkaraktärerna är huvudpersoner i alltifrån tecknade serier och filmer till data och tevespel.

I Akihabara är de glada tecknade tjejerna med stora ögon närvarande överallt, på reklamaffischer för en ny animeserie eller det senaste dataspelet. Inom denna subkultur ser man ännu ett exempel på hur snabbt trenderna avlöser varandra i Japan, och hur snabbt kommersiella intressen i sin tur plockar upp de olika trenderna. Det kommersiella maskineriet gör inte heller halt för någon form av pornografisk bishojo-skildring; det är inte svårt att hitta butiker där man kan köpa på sig de mest chockerande tecknade sexuella fantasier.

Den senaste trenden i Akihabara är cosplay-kulturens intåg på arenan. Cosplay (コスプレ) är en förkortning av costume play och innebär att man klär ut sig till en favoritkaraktär, oftast hämtad från någon form av japansk populärkultur som anime eller manga. Under senare år har det börjat dyka upp så kallade maid cafés (メイドカフェ) i Akihabara, där servitriserna har maskerad med inspiration från bishojo-kulturen blandat med någon slags idé om svunna tiders servitriser (maids) i Europa. En upptäcksfärd i denna intrikata subkulturvärld kan starkt rekommenderas för den som är uttråkad på homogen svensk populärkultur.