RdL är ett av de mest intressanta japanska banden inom experimentell musik på senare tid. Det är en duo som 10 år efter att de bildats nu äntligen kommit ut med sitt debutalbum. Albumet heter “Decades Away From Home…” och är släppt på det japanska skivbolaget P-Vine. P-Vine startades 1975 och huserar även hyllade kollegan Shugo Tokumaru.

När RdL startades år 2000 var de ett sjumannaband, men idag återstår endast två av grundarna, Mondii och Naph. Dessa två multiinstrumentalister har tillsammans skapat ett album som utan problem skulle kunna misstas för ett soundtrack till en amerikansk indiefilm. Det finns egentligen inte mycket på Decades Away From Home som låter “typiskt japanskt”. Undantaget är några spår där asiatiskt klingande harmonier är dominerande, som till exempel på “Roha”. Skivbutiker skulle kunna sortera skivan under leftfield, ambient, experimental, electronica, post rock eller kanske folk. Till dessa genrer skulle jag även vilja lägga till jazz. Det är alltså ett ganska svårdefinierat verk, men sabla vackert.

Mondii och Naphs gemensamma musikaliska intressen, såväl som de vitt spridda influenserna, kan kanske till viss del förklaras av deras individuella musikprojekt. Förutom att göra egen musik producerar Mondii, eller Nao Sugimoto som han egentligen heter, musik till tv-reklam och driver skivbolagen Spekk och Plop.

Naph, eller Toru Ohara, producerar även han musik till tv-reklam och släpper egen musik. Han har samarbetat med så vitt skilda musiker som den argentinska folkmusikern Alejandro Franov och legendariska rapparen Kool Keith. Naph spelar även med det något mer rockiga bandet All The Frogs Are Our Weekend.

Om man gillar Decades Away From Home borde man kolla upp samlingarna Childish Music, Small Melodies och Springs, RE:Makes and Mixes of RF, alla tre bra samlingar med blandad electronica där RdL bidrar med små mästerverk.

RdL på MySpace

I och med att japaner är så ivriga att adoptera västerländska vanor och traditioner så finns det så klart inslag av jul så som vi känner till den. Man ger varandra presenter och det pyntas i butiker med julgranar och tomtar. På samma sätt som man firar Halloween riktigt hårt så gillar japanerna alla symboler och ritualer kring själva jultemat. Och precis som med det mesta i Japan har självklart businessaspekten haft en mycket viktig pådrivande roll i införandet av julfirande, något som visar sig i några av de viktigaste “jultraditionerna” i Japan.

Det som utkristalliserat sig som en av de viktigaste traditionerna är den japanska julkakan, “Christmas Cake”. Julkakan introducerades 1910 av bagerikedjan Fujiya och var ett bakverk som importerades från USA. Fujiyas första julkaka var en sockerkaka dekorerad med jordgubbar, toppad med choklad med vit glasyr och små tomtegubbar. Här hade man inte gjort en exakt kopia av den amerikanska förlagan utan bara tagit konceptet julkaka och sedan konstruerat en egen variant med de symboler som kom med högtiden. Den här kakan fick sitt stora genombrott på 50-talet då det började bli vanligt med kylskåp i de japanska hemmen, vilket gjorde att man inte behövde köpa kakorna färska. Idag är variationerna på Christmas Cakes enorma och man kan hitta exempel på fina varuhus som kostar upp mot 6 000 kr. Till och med kombinis som Seven Eleven gör reklam för att man ska beställa sin julkaka just där. Fujiya är dock numera mest förknippad med sin maskot Peko-chan (bilden till vänster).

Ett annat företag som plockat upp julen på ett framgångsrikt sätt är Kentucky Fried Chicken (KFC). Japanerna hade sett att amerikanarna åt kalkon under julen, men då kalkon inte fanns att tillgå fick man ta kyckling i stället. KFC i Japan lade märke till det här, och lanserade 1974 en kampanj under namnet “Kurisumasu ni wa kentakkii!” (Kentucky till jul!). På julafton tog personalen på KFC på sig julmössor och serverade mängder med friterad kyckling i hink. Restaurangerna pyntades upp och statyerna av KFC-grundaren Colonel Sanders kläddes ut i jultomtekläder. Japanerna tog till sig hela konceptet och idag tror nog många unga japaner att KFC är ett genuint inslag på amerikanska julbord. Det hela blev en japansk jultradition ungefär som vi i Sverige tittar på Kalle Anka på tv. Den 24e december kan man se långa köer utanför KFC och det är även vanligt att boka några hinkar kyckling i förväg.

Det är inte allmänt känt vem som står bakom rikishi seal. En taxichaufför ska ha sett en kille på skateboard sätta upp en sumosticker sent en natt, men mycket längre än så har man inte kommit i efterforskningarna. En person som fått en nick åt sitt håll är Tokyos egna Akay, QP. QP eller La Querencia Peligrosa är en japansk graffitimålare som är någonstans 30+. Han har gjort flera klassiska målningar i Tokyo och har ett av de mest igenkända signumen (se bilden till höger). QP medverkade även på den stora graffitiutställningen X Color som nämndes i en tidigare publicerad artikel om den japanska graffitikulturen på Japanavi. Han ställer ofta ut på gallerier runt om i Japan och gör installationer och prints och målar tavlor och skateboards.

Bildexempel på rikishi seal

Fler bilder på japansk street art

“Mr Noodle” föddes i Taiwan 1910 som Wu Pai-Fu. Efter andra världskriget flyttade han till Japan, blev japansk medborgare och bytte namn till det japanska Momofuku Ando. I Japan startade Ando upp ett handelsföretag för pengar han fått i arv, men satt ganska omgående två år i fängelse för skattesmitning och fick sedan se sitt företag gå i konkurs. Ando gav sig inte och startade ett litet familjedrivet företag som producerade salt. Detta företag blev sedermera Nissin, som skulle bli världsberömt tack vare Andos snabbnudlar.

Efter andra världskrigets förkrossande kapitulation för Japan led landet brist på råvaror och mat. Det japanska hälsodepartementet försökte under den här tiden uppmuntra japanerna att äta bröd gjort på vetemjöl som levererades från USA i stora mängder. Ando undrade varför man rekommenderade japanerna att äta bröd istället för nudlar som var och fortfarande idag är en mer naturlig kost för japaner. Svaret från hälsodepartementet löd att nudelföretagen var för små och instabila för att möta befolkningens stora behov. I detta skede beslöt sig Ando för att vrida sitt företag Nissin mot att starta egen produktion av nudlar.

1958 presenterade Ando efter månader av experimenterande världens första snabbnudlar. Han döpte produkten till “Chikin Ramen”, efter en klassisk japansk nudelsoppa med kycklingsmak. “Ramen” är helt enkelt namnet på den mest populära varianten av nudelsoppa i Japan. Priset per enhet var till en början rätt högt men sjönk med tiden så mycket att snabbnudlar idag är känt över hela världen som lågprismat.

Efter studier av amerikanarnas nudelvanor lanserade Ando 1971 den anpassade produkten Cup Noodles 1971 i USA. Ando hade insett att den skål som man traditionellt sätt använde för att paketera nudlarna i Japan och resten av Asien inte var så vanlig i USA. De flesta amerikaner bröt i stället sönder nudelblocket i två delar för att få plats med det i en vanlig kopp som man enkelt kunde bära omkring på. Därför fick Cup Noodles-förpackningen i USA formen av en kopp i stället för formen av en skål som fortfarande är dominerande i Japan och Asien. Originalet hette Cup O’ Noodles men ändrades 1993 till Cup Noodles.

1999 öppnade Ando The Momofuku Ando Instant Ramen Museum i Osaka. Ett museum dedikerat till snabbnudlar. Här kan man testa att göra egna nudlar och se en kopia av det laboratorium som Ando använde för att experimentera fram sina världsberömda nudlar. Museet ligger nära stationen Ikeda i Osaka och inträdet är gratis.

Andos nästa bidrag till världen var när han 2005 introducerade “Space Ram”, en vakuumförpackad specialsnabbnudel designad för att kunna ätas i nollgravitation. Denna innovation gjorde premiär i och med att den japanske astronauten Soichi Noguchi åt en portion på Andos uppdrag ombord på den amerikanska rymdfärjan Discovery. Efter en lyckad måltid uppe i rymden lär Ando ha sagt “Jag är lycklig att jag har förverkligat min dröm, att nudlar ska kunna resa i rymden”. Ando dog två år efter denna lycka i Osaka, 96 år gammal. Hemligheten bakom hans höga ålder sägs vara att spela golf och äta Chikin Ramen varje dag. Ando var extremt firad i Japan och har mottagit The Order of the Rising Sun, Gold and Silver Star av andra graden, vilket är den andra mest prestigefulla medaljen en civilperson kan få i Japan.

Andos begravning var precis som hans idéer om nudlar inte ordinär. Processen på baseballarenan Osaka Dome inkluderade 34 munkar och Andos symboliska utskjutning i rymden bevittnades av tusentals människor. Världsförsäljningen av Cup Noodles året Ando gick bort var 98 biljoner enheter. Idag säljs Cup Noodles över hela världen i en mängd olika smaker. Olika länder har olika smaker, till exempel curry i Japan, krabba i Hong Kong och bolognesesås i Brasilien osv.

I maj 2009 publicerade Gotham Books en ingående biografi om Ando: The Ramen King and I: How the Inventor of Instant Noodles Fixed My Love Life.

Pocari kommer från ordet pokkari (ぽっかり) som ungefär betyder “lätt (som ett moln)”. Tillägget “sweat” kan tyckas olyckligt för den som kan engelska men valdes med flit av tillverkarna för att marknadsföra drycken som en sportdryck i 80-talets Japan. Professorerna på Otsuka Drink Co som tillverkar Pocari Sweat menar att när vi svettas och dricker vatten, får vi inte tillbaka alla de mineraler som kroppen förlorat. Men Pocari återställer detta ‘ion supply’, de elektrolyter som vi förlorar när vi svettas. Förutom vatten innehåller Pocari magnesium, sodium, kalium, kalcium och vitamin C.

Man kan köpa den här brygden i rätt många olika volymer: petflaskor i 2 liter, 900 ml och 350 ml, burkar på 50 och 33 cl, i 6-pack och som pulver. Den senaste varianten i Pocari-familjen är en petflaska som rymmer 200 ml. Jag svepte den i 3 klunkar. Det kändes skumt men helt ok.

Dj Nori är en av Japans mest legendariska DJ:s. Han har över 30 år i branschen, imponerande i ett land där klubbscenen trots sin dominanta ställning idag ändå betraktas som ung jämfört med många västerländska länder. Trots sin popularitet i Japan har DJ Nori aldrig tagit steget ut som kommersiell DJ med producentjobb och skivsläpp utan nästan enbart koncentrerat sig på det väsentliga, att DJa. Han betraktas därför fortfarande som underground och bemöts med en otrolig respekt bland hardcoreskiktet inom Japans DJ-kår.

DJ Noris karriär började i Japan 1979. 1986 flyttade han till New York där han träffade Larry Levan och kom att spela på den legendariska klubben Paradise Garage. Genom Larry Levan blev han polare och kollega med alla de stora från den här tiden; Danny Krivit, Little Louie Vega och François K för att nämna några få. Man kan se hur han var en aktiv och viktig del av den stilbildande musikscenen i dokumentären Maestro, en film av Josell Ramos från 2004.

1989 flyttade Nori tillbaka till Tokyo för att ta plats som resident DJ på Gold, Tokyos första klubb för dansmusik. Samtidigt åkte han jorden runt för att spela på andra klubbar. För nio år sedan startade han kvällen “Smoker” på Loop, en vetaran bland technoklubbarna i Tokyo.

Om man vill lära känna DJ Noris stil bör man kolla upp hans compilation “Stimulation” (Flower Records) samt mixalbumet “Liquid Loft Mix” (Liquid Recordings). För att fira sina 30 år i branschen höll DJ Nori hösten 2009 en stor fest på klubben Ageha samt avslutade sitt firande med ett 30 timmar långt DJ-set på Loop (se bild nedan).

www.myspace.com/djnoritokyo

Även om ordet graffiti används även i Japan, så känner folk i allmänhet inte till det i lika stor utsträckning som i Sverige. Därför används i graffitisammanhang även det japanska ordet för klotter, “rakugaki” (落書き). I Japan är det i allmänhetens ögon fortfarande en “bad boy” grej att måla graffiti och precis som i Sverige är det olagligt. Svenska Akay åkte t ex dit i början av 2000-talet mitt i ett kreativt ögonblick under ett besök i Tokyo. Ett inhemskt fall som fick mycket uppmärksamhet 2003 var en ung japansk kille som åkte in i kurran för att strax efter irakkrigets utbrott ha skrivit “anti war” och “no to war” på väggen till en offentlig toalett i Suginami, Tokyo. Det är dock vanligt att man slipper undan med böter som straff för att klottra. I ett land där folk drar sig för allt som är olagligt och med en kriminalitet som är bland de lägsta i världen så är det klart att man ser mindre graffiti i Japan jämfört med andra länder. Men det finns en levande graffitikultur i Japan, och den håller på att få en bredare acceptans i landet.

Många japaner skulle säga att graffitin i Japan tog sin början på en vägg i Yokohama strax söder om Tokyo. Under järnvägsspåren mellan stationerna Sakuragi-cho och Takashima-cho fanns en lång vägg där japanska popkonstnärer började måla under andra hälften av 80-talet. Det sägs att det var yokohama-bon Rocco Satoshi, som är verksam konstnär även idag, som startade den här rörelsen. De vackra målningarna väckte beundran från allmänheten, och gradvis växte utsmyckningarna på väggen. Under en period tillät Yokohama stad som ett experiment målning på väggen, och väggen fick t o m officiell status som ”nationellt konstgalleri”. Väggens historia började sprida sig i landet och fick snabbt ett högt anseende bland målare. I början av 90-talet kom graffitimålare hit för att visa upp olika stilar och knäcka varandra. Väggen blev på det sättet under en lång tid en kaba för alla målare i Japan. Tyvärr förstördes dock hela väggen för ett par år sedan i samband med stora ombyggnader i området.

En annan historiskt viktig plats för graffitirörelsen i Japan är den västra utgången på Shinjuku station. Här började det i slutet av 80-talet att hända grejer i gränslandet mellan kultur och politik. En vanlig syn i japanska storstäder är små hus eller kojor som hemlösa har byggt av kartong eller annat upphittat material. Efter den japanska bubbelekonomins kollaps i slutet av 80-talet blev många hemlösa och en större grupp kartonghus började bildas vid Shinjuku stations västra utgång. Flera av dem som bodde här var designers och konstnärer som blivit arbetslösa och förlorat sina hem. Tokyos styrande jobbade såklart på att förvisa dem från stationen i syfte att rensa upp och försköna i staden, men processen gick långsamt. Kring 1985 började artister, bland dem även hemlösa som bodde här, att måla graffiti på husen. Sakta växte det fram ett levande galleri mitt i rusningstrafiken.

Sorgligt nog utbröt en stor brand bland kartonghusen 1989, där fem personer dog. Husen förstördes och alla målningar brann upp. Det här gav staden en chans att fullfölja planer på att bygga en ny gångväg här och så var det som om allting aldrig hade funnits. Bland pionjärerna som målade på de små hemmen fanns Takeo Yoshizaki, Yasuhiro Yamane, Itohisa Takano och Junichiro Take. Take fick vid ett tillfälle spendera 22 dagar i fängelse efter att ha gripits när han målade bland husen. Viktiga influenser för dessa tidiga målares stil var anime, minimalism och kanji, de bildliknande skrivtecknen som från början importerades från kinesiskan.

I början av 90-talet blev graffiti den sista aspekten av hiphopkulturen som fick ett stort genomslag i Japan. Den illegala graffitin som kan ses på byggnader och väggar kom sent till Japan, egentligen inte förrän under den senare halvan av 90-talet. På sina håll finns det även legala väggar, i Tokyo främst i stadsdelen Shibuya. Utvecklingen mot skapandet av legala väggar började kring 2004 med viss hjälp av den icke-vinstdrivande organisationen Komposition. Med projektet Legal Wall sponsrar Komposition olika legala väggar, t ex i parken Miyashita Koen och i stadsdelen Udagawa-cho nordväst om Shibuya station, samt nere vid floden Shibuyagawa i närheten av Ebisu station. En känd plats kallas “Bosozoku park”, där graffiti är ok som en sorts frivillig aktivitet. På de här ställena hittar man välgjorda pieces. Komposition stödjer alla möjliga former av kultur och uttryck så länge det är på en “indienivå”. Organisationen bidrar också med pengar för projekt som att måla om husfasader och liknande.

Många skriver att graffitikulturen i Japan fortfarande är i sin linda men att den definitivt har en egen stil. För att belysa den japanska graffitins nuvarande form hade konstmuseet Art Mito Tower i Ibaraki 2005 en stor graffitiutställning med namnet “The X-Color, Graffiti in Japan”. Kenji Kubota curerade utställningen tillsammans med graffititidningen Kaze, och 38 av Japans mest ansedda graffitiartister ställdes ut. Utställningen fick massiv spons av märken som G-shock, Shiseido, Asahi, Tower Records och biljetter till utställningen kunde köpas via det statliga japanska tågföretaget JR.

Stora graffitinamn i Japan
Kami, Sasu, Wanto, Zys, Kami, Susu.

Läsning om graffiti i Japan
“Graffiti Japan”, av Remo Camerota.
“RackGaki: Japanese Graffiti”, av Sanada/Hassan (förlag: Laurence King), se film som följer med boken.
“Graffiti, expression of the multitudes”, artikel i tidskriften Gendai Shiso (förlag: Seidosha).

Graffiti i Japan på nätet
Webbplats om husen vid Shinjuku West Exit.
Webbplats om graffiti som skapats tack vare Kompositions projekt med legala väggar.

Om man är i Tokyo och gillar att hänga på klubbar dröjer det sällan särskilt länge innan man hamnar i Shibuya en sen natt eller en tidig morgon. I det här läget är Kawakei ett väldigt safe ställe för japansk nattmat. När man har missat tuben eller är på väg hem från en klubb kan man sitta och hänga här rätt länge utan problem. Det är dessutom lätt att hitta hit, något en svensk lär sig uppskatta snabbt i Tokyo.

På Kawakei förstår de anställda inte ett ord engelska och stället ser i allmänhet rätt ohygieniskt ut där det ligger under en sotfärgad järnvägsbro. Men det Kawakei inte har i utseende har den i innehåll. Ölen är billig och serveras med ett stort leende oavsett vilken tid på dygnet du står framför disken. Maten är det inte heller något fel på. Även om det inte går att kommunicera på engelska med personalen, så finns det bilder på maten som man kan peka på. Med en rad gester och tålamod går det till och med att få något vegetariskt. I väntan på sömn, mat, tåg eller polare så är Kawakei i all sin enkelhet ett schysst nattöppet ställe att hänga på, mitt i den neonglänsande smeten.

Hitta hit: Kawakei ligger under järnvägsbron som går rakt norrut från Shibuya JR-station. Från Hachiko-statyn går du i nordlig riktning och sen till direkt in till höger under bron, som om du är på väg upp mot Aoyama. Restaurangen ligger till höger direkt när man kommit ut på andra sidan under bron.

Hermèshuset mäter enbart 11 meter i bredd och utmärker sig genom att det är helt byggt i glasbetong, ett byggmaterial de flesta svenskar kanske förknippar med simhallar från 70- och 80-talet. Den italienske arkitekten Renzo Piano har dock skapat något som ger helt andra associationer. På dagen ger de lätt metallic-färgade glasbetongblocken en aning om vad som finns att uppleva inne i byggnaden men på nätterna lyser huset upp som en traditionell japansk rislykta och blottar alla våningar för förbipasserande. Det är inte bara en vacker egenskap utan även ett strålande marknadsföringsexempel.

Man beslöt att bygga Herméshuset några år efter att den japanska ekonomiska bubblan sprack på 90-talet. Och det fanns egentligen bara en plats där en Hermésbyggnad kunde ligga i Tokyo, och det var i det fashionabla shoppingdistriktet Ginza, som i slutet på 80-talet kunde räkna sig som den dyraste stadsdelen i världen vad gäller priser på marken. Byggandet påbörjades 1998 och huset kunde öppna upp portarna 2001. Jean Louis Dumas gav 1,5 miljarder kronor för landytan där huset skulle byggas, ett pris som ansågs billigt i förhållande till de skenande markpriserna under 80-talet. Men det man tjänade på markköpet spenderade man på byggnaden. De glasbetongblock som husets fasad består av är specialritade av Renzo Piano och har tillverkats i Italien. De totalt 18 000 block som huset består av är 45 x 45 cm stora och kostade 4 000 kr styck att tillverka.

Hitta hit: Ta tunnelbanan till Ginza station (Linjerna Hibiya, Marunouchi och Ginza). Gå ut uppgång B7, huset ligger precis vid uppgången.
Adress: 5-4-19 Ginza, Chuo-ku, Tokyo

Öppettider: 11-19, stängt onsdagar.

Idag tänker många på Japan och i synnerhet Tokyo som en plats där allting finns i form av populärkulturellt utbud. Men det fanns en tid då Tokyo inte var den megacity som den är idag. Det var en tid då folk tittade på japanska produkter och avfärdade dem som kassa kopior på något västerländskt. Men i takt med att det japanska ekonomiska maskineriet växte till att bli världens näst största, så började de japanska kopiorna bli lika bra som de utländska originalen, för att sedan passera dem. En av de personer som såg till att ta Tokyos popkultur till den höga nivå den har idag och som gjorde innovation, streetmode och limiterade upplagor synonymt med Japan, är den legendariske trendsättaren Hiroshi Fujiwara.

Hiroshi Fujiwara flyttade som 18-åring till Tokyo från den lilla staden Ise i sydöstra Japan för att börja på konstskola. Han dök upp i stadsdelen Harajuku 1981 i kläder gjorda av Vivienne Westwood och blev direkt upplockad av de trendiga modemagasinen. Efter ett tags modellande figurerade han även som skribent och stylist. Som punkare på den tiden var det precis som idag naturligt för japaner att vallfärda till London, vilket även Hiroshi Fujiwara gjorde efter ett år i Tokyo. I London träffade Fujiwara Malcom McLaren (Vivienne Westwoods partner 1970-1983) och kort därefter åkte han vidare till New York. På klubbar som The Roxy blev Fujiwara bekant med hiphop, en musikstil han tog med sig hem till Tokyo. I Tokyo började Fujiwara DJ:a hiphop och i flertalet tidningar nämns han som den första japanska hiphop-DJ:n. Fujiwara DJ:ade flitigt men gick gradvis över till att helt ägna sig åt att göra egen musik och remixa andra artister. Idag är han fortfarande verksam som musiker och har samarbetat med Eric Clapton och gjort remixar på artister som Yellow Magic Orchestra och Mondo Grosso.

Det Hiroshi Fujiwara är mest känd för i västvärlden är inte hans musik utan hans ställning som innovatör och trendsättare inom gatumodet. Under tiden som DJ startade han 1988 egna klädmärket Good Enough som idag ses om ett av de första märkena inom streetmode i Japan. Något senare startade han Ready Made, en av de första butikerna inom streetmode i Harajuku. Detta var innan antalet butiker ökade explosionsartat i Harajuku, med resten av världens streetmärken, men då hade Ready Made redan lagts ner.

Ett av de märken som Fujiwara är starkast förknippat med är den omåttligt populära väsk- och accessoarlabeln Head Porter. Efter att Fujiwara själv använt det anrika japanska väskmärket Porter i nästan 20 år slog han slag i saken och startade upp ett systermärke till Porter som han döpte till Head Porter. Head Porter är idag och har länge varit det självklara valet för en japan som ska köpa till exempel en ny plånbok. Åren har trillat på och Fujiwara har samarbetat med det ena tunga märket efter det andra. Han är konsult för Nike, han har en egen linje som heter Fenom för Levis, han jobbar med modedesignern Jun Takahashi på Undercover, och även med snowboardmärket Burton.

Hiroshi Fujiwara är idag 45 år gammal och ses som ett modeorakel. Hans karaktär är mytomspunnen och bilden av honom som den störste i Japan är orubblig. Hur han har lyckats hålla en så hög nivå förklarar han själv genom att han aldrig har tagit på sig något samarbete eller klädesplagg som han inte gillar själv till 100 procent. En av Fujiwaras största beundrare är Nigo, grundaren av ett av Japans mest hypade klädesmärke genom tiderna, A Bathing Ape. Sofia Coppola valde självklart att ha med Fujiwara i en scen i sin oscarsbelönade film Lost in Translation. Fujiwaras senaste projekt inkluderar ett American Apparel-liknande märke som heter Base Station samt den välbesökta livsstilsbloggen honeyee.com, där han listar grejer han själv gör eller saker han gillar. Kolla även in hans egna designföretag Fragment design. Fujiwaras märke Head Porter kan snart även köpas i Cali Concept Store i Stockholm.