RdL är ett av de mest intressanta japanska banden inom experimentell musik på senare tid. Det är en duo som 10 år efter att de bildats nu äntligen kommit ut med sitt debutalbum. Albumet heter ”Decades Away From Home…” och är släppt på det japanska skivbolaget P-Vine. P-Vine startades 1975 och huserar även hyllade kollegan Shugo Tokumaru.
Julen är inte en ”riktig” högtid i Japan. Ungefär en procent av befolkningen är kristna, så den egentliga religiösa anledningen till att fira jul saknas. Men med början kring sekelskiftet 1900 så har julen ändå långsamt introducerats i Japan, och idag ”firar” man jul (クリスマス, Kurisumasu), även om detta firande inte riktigt ser ut som här i Sverige. Generellt kan man säga att julafton är en kväll man går på en fin date med sin pojk- eller flickvän, medan nyårsafton (正月, Shogatsu) i stället fyller lite av julens funktion, en traditionellt mycket betydelsefull dag som man firar tillsammans med familjen.
Sedan tidigt 2008 har en speciell sticker engagerat allmänheten på olika håll i Japan. Det är en sticker som man gissar ska föreställa en sumobrottare med två ansikten och som fått namnet ”rikishi seal” (rikishi, 力士, betyder sumobrottare). Den har dykt upp i lite olika varianter och främst i Tokyo men även på andra håll i landet som Osaka och Kyoto. Det som fått den här stickern att få så mycket uppmärksamhet i Japan är att den sitter på ställen som normalt är rätt befriade från stickers, till exempel den posha stadsdelen Ginza. Det har lett till en debatt där även TV har gått in för att försöka få en djupare förståelse. Om uppmärksamheten är allvarligt menad eller inte är svårt att säga, men den dominerande uppfattningen i media om fenomenet är ett ogillande.
Snabbnudlar, idag välkänt över hela världen, uppfanns 1958 i Osaka av Momofuku Ando, mannen som även har kallats “Mr Noodle” och “The Ramen King”. Den kanske mest kända formen av snabbnudlar idag är ”Cup Noodles”, ett förkokt block med nudlar i en behållare av frigolit eller plast. Om man häller varmt vatten i behållaren så blir det på ca 3 minuter en nudelsoppa, något som man i Sverige kanske främst associerar till studentmat.
Dj Nori är en av Japans mest legendariska DJ:s. Han har över 30 år i branschen, imponerande i ett land där klubbscenen trots sin dominanta ställning idag ändå betraktas som ung jämfört med många västerländska länder. Trots sin popularitet i Japan har DJ Nori aldrig tagit steget ut som kommersiell DJ med producentjobb och skivsläpp utan nästan enbart koncentrerat sig på det väsentliga, att DJa. Han betraktas därför fortfarande som underground och bemöts med en otrolig respekt bland hardcoreskiktet inom Japans DJ-kår.
Även om ordet graffiti används även i Japan, så känner folk i allmänhet inte till det i lika stor utsträckning som i Sverige. Därför används i graffitisammanhang även det japanska ordet för klotter, “rakugaki” (落書き). I Japan är det i allmänhetens ögon fortfarande en “bad boy” grej att måla graffiti och precis som i Sverige är det olagligt. Svenska Akay åkte t ex dit i början av 2000-talet mitt i ett kreativt ögonblick under ett besök i Tokyo. Ett inhemskt fall som fick mycket uppmärksamhet 2003 var en ung japansk kille som åkte in i kurran för att strax efter irakkrigets utbrott ha skrivit “anti war” och “no to war” på väggen till en offentlig toalett i Suginami, Tokyo. Det är dock vanligt att man slipper undan med böter som straff för att klottra. I ett land där folk drar sig för allt som är olagligt och med en kriminalitet som är bland de lägsta i världen så är det klart att man ser mindre graffiti i Japan jämfört med andra länder. Men det finns en levande graffitikultur i Japan, och den håller på att få en bredare acceptans i landet.
Om man är i Tokyo och gillar att hänga på klubbar dröjer det sällan särskilt länge innan man hamnar i Shibuya en sen natt eller en tidig morgon. I det här läget är Kawakei ett väldigt safe ställe för japansk nattmat. När man har missat tuben eller är på väg hem från en klubb kan man sitta och hänga här rätt länge utan problem. Det är dessutom lätt att hitta hit, något en svensk lär sig uppskatta snabbt i Tokyo.
Inte långt ifrån tunnelbanestationen i Ginza reser sig diskret en av den här stadsdelens riktiga arkitektoniska juveler, Hermèshuset. Byggnaden ägs av det franska lyximperiet Jean Louis Dumas och är huvudkvarter för Hermès Japan, ett företag känt för sina handväskor och accessoarer. Den 45 meter höga skyskrapan har en butiksyta på 6 000 kvadratmeter fördelat på 15 våningar. Förutom ren handelsyta finns även kontor, utställningsyta och en underbar takterass i huset.
Idag tänker många på Japan och i synnerhet Tokyo som en plats där allting finns i form av populärkulturellt utbud. Men det fanns en tid då Tokyo inte var den megacity som den är idag. Det var en tid då folk tittade på japanska produkter och avfärdade dem som kassa kopior på något västerländskt. Men i takt med att det japanska ekonomiska maskineriet växte till att bli världens näst största, så började de japanska kopiorna bli lika bra som de utländska originalen, för att sedan passera dem. En av de personer som såg till att ta Tokyos popkultur till den höga nivå den har idag och som gjorde innovation, streetmode och limiterade upplagor synonymt med Japan, är den legendariske trendsättaren Hiroshi Fujiwara.
Yoshihiro Tatsumi, född 1935 och tecknare sedan barnsben, är en av den japanska mangans pionjärer. Han revolterade tidigt mot den rådande normen inom manga som på 50- och 60-talet främst vände sig till barn genom att börja teckna mörkare och mer realistiska serier ämnade för äldre läsare. Han introducerade sin egen stil under sent 50-tal och den döptes till gekiga （劇画）. Gekiga betyder ungefär “dramatiska teckningar” och Yoshihiro Tatsumi kallade sina serier gekiga för att markera att de var menade att ses på samma sätt som seriösa romaner. I Japan hade de som tecknade gekiga stor inverkan på den framväxande kulturella undergroundscenen. Något senare utvecklades även denna typ av serier i USA och runt 60-70-talet myntade den amerikanske serietecknaren Will Eisner begreppet “Graphic Novel” (grafisk roman) för att jämställa sina verk med romaner snarare än med serietidningar.
